Denna vecka ger sig tusentals svenskar ut i längdskidspåret, i synnerhet mellan Sälen och Mora. För några år sedan avgjorde Högsta förvaltningsdomstolen vad som ska gälla för spåravgifter i Vasaloppsspåret.
Det var 2009 som kommunfullmäktige i Mora kommun beslutade att införa spåravgift för åkning i Vasaloppsspåret, som bland annat går över naturreservat. Noterbart är att detta givetvis inte gällde under själva loppen under Vasaloppsveckan, utan vid åkning i Vasaloppsspåren under andra tillfällen.
En privatperson åberopade allemansrätten och överklagade kommunens beslut. Efter flera överklaganden fick frågan prövas i högsta instans, nämligen i Högsta förvaltningsdomstolen. 2012 meddelade HFD sin dom.
HFD konstaterade i sin dom att det inte finns någon lagstadgad definition av allemansrätten. Principen får istället utläsas genom att läsa undantagen motsatsvis. Alltså – allemansrätten baseras på att det finns väldigt få förbud mot att vistas på en viss mark på ett visst sätt.
HFD konstaterade att regeringen i olika förarbeten till lagstiftningen uttryckt att det ska vara tillåtet för var och en att ta sig fram till fots över annans mark, med undantag för tomtmark som ligger intill någons bostad, där man inte får gå. Det är också tillåtet att tillfälligt uppehålla sig på samma mark och att där t.ex. slå upp ett tält för någon enstaka natt.
Hur skulle då spåravgiften bedömas?
Eftersom det saknas en tydlig definition av allemansrätten tvingades HFD göra en slags nyanserad helhetsbedömning av vad som var rimligt.
Mora kommun hade presenterat att man på det aktuella området (Hemusspåret) vidtog en rad omfattande åtgärder. Röjning, snöproduktion och tillverkning av spår och en rad andra kostsamma åtgärder gjordes löpande av kommunen för att kunna hålla Vasaloppsspåret igång. På så vis ansåg HFD att det i och för sig var fråga om en sådan anläggning där en avgift kan få tas ut.
I vågskålen låg att Vasaloppsspåret sträcker sig över ett stort område, där HFD skriver att ”allmänheten fritt bör kunna färdas och vistas”. I jämförelse med andra anläggningar där man i praxis tillåtit avgifter (och därmed inskränkt allemansrätten) var Vasaloppsspåret betydligt mer vidsträckt.
Så, kunde då kommunen avgiftsbelägga människor från att åka skidor på ett såpass stort område som stora delar av Vasaloppsspåret?
Ja, ansåg HFD. Eftersom endast längdskidåkning i spåren avgiftsbelagts konstaterade HFD att andra friluftsaktiviteter och annan vistelse i det aktuella området fortfarande var fria för allmänheten. Därför fann HFD att spåravgiften inte stred mot allemansrätten.
Två justitieråd skiljaktiga.
Men, det var inte en helt självklar dom. HFD tillät spåravgifterna med tre röster mot två. Två domare ansåg alltså att allemansrätten hade företräde. De menade att avgifter är acceptabelt på vissa badplatser och andra små, avgränsade platser. Hemusspåret är däremot fråga om ett stort, vidsträckt område. Detta ansåg inte de två domarna kunde anses vara en sådan “anläggning” som det är tillåtet att avgiftsbelägga.
De ansåg därför att det saknades laglig grund för spåravgiften och ville därför att privatpersonens överklagande skulle vinna.
Då det var två ledamöter skiljaktiga tyder detta på att rättsläget inte är stensäkert, utan att det är en ganska stor gråzon. Prejudikatet skulle därmed kunna anses svagare än om alla domare varit överens.
Vad innebär detta i praktiken?
Foto: Ulf Palm/TT (Vibeke Skofterud, Norge, vinner Vasaloppet 2012 – samma år som HFD prövade spåravgifterna)
Nils Ivars
nils.ivars@alltomjuridik.se
