En man betalade en relativt stor summa pengar till en livsmedelsbutiksinnehavare i syfte att bli delägare i butiken. Delägarskapet kom dock aldrig att fullbordas. Parterna kom då överens om att innehavaren skulle betala tillbaka summan till mannen. Innehavaren hävdade dock senare att han aldrig hade fått några pengar och därför inte var återbetalningsskyldig. Butiksägaren menade att betalning inte behövde ske, än.

Tvist uppstod och frågan avgjordes i tingsrätten.

Gävle tingsrätt ansåg dock att mannen visat att han hade betalat åtminstone cirka 180 000 kronor till innehavaren. Avtalet mellan de båda angav att summan skulle betalas tillbaka efter att butiken hade sålts eller enligt det sätt parterna skulle komma överens om vid ett senare tillfälle, om försäljning inte blev av inom skälig tid.

Butiken hade ännu inte sålts. Tingsrätten ansåg därför att betalningen inte förfallit till betalning, och ogillade mannens talan.

Även Hovrätten för Nedre Norrland fann det bevisat att mannen gjort vissa betalningar till innehavaren.

Hovrätten konstaterade att själva försäljningen av butiken enligt avtalet inte hade någon betydelse för betalningens storlek utan endast för när betalning skulle ske – vilket ju var när försäljning skett. Butiken hade lagts ner och att hyreskontraktet sagts upp. Detta innebar enligt rätten i så fall att innehavaren aldrig skulle bli skyldig att betala tillbaka summan eftersom en försäljning inte längre var möjlig.

Enligt hovrätten var det osannolikt att parternas gemensamma avsikt med avtalet varit att ingen betalning skulle utgå om butiken exempelvis lades ner. Hovrätten tolkade därför avtalet som att betalning skulle ske i vart fall när butiken på något sätt hade avvecklats. Butiken var avvecklad när mannen ansökte om stämning. Hovrätten ansåg därför att fordran varit förfallen till betalning och biföll mannens talan.

Högsta domstolen beslutar nu att inte meddela prövningstillstånd. Hovrättens dom står därmed fast och mannen har rätt till ersättning.

Vad innebär detta i praktiken?

• Det är väldigt viktigt att skriva avtal som är heltäckande. Ofta blir avtalets ordalydelse väldigt viktig, men det som ska sättas främst vid tolkningen av ett avtal är parternas avsikt när avtalet slöts. Det spelar alltså ingen roll vad parterna tycker när tvisten väl är ett faktum. I det här fallet var ordalydelsen att betalning skulle ske “vid försäljning”, men hovrätten ansåg att parterna inte lär ha haft för avsikt att betalning endast skulle ske vid försäljning, utan även när butiken avyttrades butiksägaren på annat sätt än försäljning. Domstolen gjorde här en kontextuell avtalstolkning och inte en ordalydelsetolkning.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Källa: Nyhetsbyrån Blendow Lexnova

Nils Ivars

nils.ivars@alltomjuridik.se