fbpx
 
22 april, 2016

Samtyckeslag kan införas – men vad skulle det innebära?

Regeringens ansvariga utredare i den så kallade Sexualbrottskommittén har nyligen klargjort att utredningen – när den är klar – kommer föreslå att ett samtyckesrekvisit införs i den svenska sexualbrottslagstiftningen. Samtidigt öppnar utredaren för att brottet ”våldtäkt” inte alltid borde heta våldtäkt, eftersom det inte krävs våld för att det ska vara fråga om en straffbar gärning.

Allt om Juridik förklarar vilken effekt förändringen skulle kunna få.

Få har undgått den debatt som pågått under de senaste åren gällande våldtäktsbestämmelsen i brottsbalken. Många röster har höjts för att införa en ”samtyckeslag”, vilket egentligen är en lite missvisande term. I grund och botten handlar det om vilka rader text som ska stå i en paragraf i den svenska brottsbalken. Det är alltså en fråga om ifall ordet ”samtycke” ska finnas med i paragrafen eller inte. En samtyckeslag innebär alltså i praktiken ”bara” att några textrader byts ut.

Regeringen har genom åren tillsatt flera utredningar gällande just sexualbrotten. Flera ledande experter har ställt sig bakom ett införande av samtyckesrekvisitet, medan andra experter varit skeptiska och menat att ändringen av lagtexten inte skulle få den effekt som många tror.

Den utredning som pågår just nu leds av Mari Heidenborg, tillträdande domare i Högsta domstolen. Heidenborg har redan nu avslöjat att utredningen kommer föreslå att ett samtyckesrekvisit införs.

Det var på Svensk Juristtidnings årsmöte som Mari Heidenborg pratade om utredningen och berättade att hon kommer att lägga fram ett förslag som bygger på ”frivillighet”, rapporterar SvD.

När frågan senast utreddes 2010 föreslog utredaren Nils Petter Ekdahl att samtycke skulle införas också för att det skulle kunna få en normerande effekt och påverka samhällsmoralen.

Dessutom kommer det enligt Heidenborg föreslås att rubriceringen ”våldtäkt” skrotas för de fall där det inte förekommit våld. Det kan nämligen tyckas vara en något missvisande benämning att kalla brottet för ”våldtäkt” trots att brottet inte förutsätter våld eller hot om våld.

Heidenborg diskuterar istället att rubriceringen skulle kunna vara ”sexuellt övergrepp”.

Dagens lagregel, vad säger den?

Ofta debatteras det friskt att dagens lagstiftning inte är ändamålsenlig. Många upprörs över frikännande domar i våldtäktsmål och menar att lagstiftningen inte räcker till. För att kunna ta ställning till ett sådant påstående gäller det att se till vad lagtexten faktiskt säger. Våldtäktsbrottet och de andra sexualbrotten regleras i brottsbalkes sjätte kapitel.

Så här ser dagens våldtäktsbestämmelse ut:

Stycke 1:
Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.

Stycke 2:
Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation.

Stycke 3:
Är ett brott som avses i första eller andra stycket med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som mindre grovt, döms för våldtäkt till fängelse i högst fyra år.

Stycke 4:
Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas, om våldet eller hotet varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Lag (2013:365).

Vad innebär dagens regel?

Det första stycket i dagens våldtäktsparagraf kan sägas vara den ”klassiska” våldtäkten. Där ingår våld eller hot om brottslig gärning som rekvisit.

Andra stycket, däremot, tar sikte på fall där offret befunnit sig i ett utsatt läge och gärningsmannen ”otillbörligt utnyttja[t]” detta. I lagtexten nämns exempelvis om offret är berusat, sovande eller befunnit sig i allvarlig rädsla. I slutet finns rekvisitet ”särskilt utsatt situation” som fungerar som en form av slasktratt, tänkt att fånga upp andra utsatta situationer som inte tidigare nämnts i paragrafen. På så vis kan det faktiskt vara en våldtäkt i lagens mening helt utan att våld har ingått, givet att offret befunnit sig i en sådan situation som beskrivs i andra stycket – och att gärningsmannen otillbörligen utnyttjat detta. Det är med andra ord inte per definition en våldtäkt att ha sex med till exempel en berusad person, men det kan vara brottsligt om gärningsmannen utnyttjat berusningen på ett otillbörligt sätt för att kunna ha sex med offret.

Våldtäkt kräver dessutom, som de flesta andra brott, att gärningsmannen har haft uppsåt till alla delar av brottet. En aning förenklat kan man beskriva uppsåtskravet som att gärningsmannen måste ha insett att offret befunnit sig i en särskilt utsatt situation, eller att gärningsmannen insett att samlaget skett mot personens vilja (och att det därmed blir fråga om tvång).

I vissa mål har det väckts stor kritik när domstolar frikänt personer åtalade för våldtäkt. I flera av de omtalade rättegångarna har åtalet brustit i just uppsåtskravet, därför att åklagaren inte har kunnat bevisa att den misstänkte de facto insett att det varit fråga om tvång, att offret varit extremt berusat, eller liknande.

Vissa menar därför att man med dagens lagstiftning kan gå fri tack vare sin egen dumhet. Om en person idag tvingar en annan person till sex, men utan att ha varken insett eller misstänkt att det var fråga om tvång, så uppfylls inte uppsåtskravet och domstolen måste frikänna. Samlaget kan alltså ha varit helt mot offrets vilja, men om inte gärningsmannen insett detta, så är det inte någon brottslig gärning enligt dagens lagstiftning.

Det spelar med andra ord ingen roll om omständigheterna varit sådana att personen borde ha insett att den andra personen inte ville ha sex. Gärningsmannen måste faktiskt ha insett att personen inte ville ha sex.

När Sexualbrottskommittén, med Heidelberg i spetsen, slutligen lägger fram hela utredningen återstår det att se om det föreslås att uppsåtskravet slopas eller om det ska vara kvar.

Vissa debattörer menar att ”grov oaktsamhet” borde räcka för en fällande dom. En sådan skrivning syftar på fall där gärningsmannen visserligen inte insett (haft uppsåt till) att det varit tvång (första stycket i paragrafen) eller inte insett att offret befunnit sig i en utsatt situation (andra stycket) – men att gärningsmannen utifrån omständigheterna verkligen borde ha insett detta – och därmed varit grovt oaktsam.

Vad skulle ett samtyckesrekvisit innebära?

Det är svårt att sia om vilka praktiska konsekvenser Sexualbrottskommitténs förslag skulle få. Först och främst är utredningen inte klar, så det finns inget färdigt förslag om hur den nya paragrafen skulle se ut. Man måste därför ha lite is i magen innan man drar några större slutsatser. Det är dock troligt att det straffbara området skulle förändras något genom en lagändring, även om det är svårt att veta i vilken riktning och i hur stor utsträckning.

Den mycket välrenommerade brottmålsadvokaten Johan Eriksson är en av de som är motståndare till att införa ett samtyckesrekvisit. Till Dagens Juridik har han sagt att ett krav på samtycke ”inte kommer att göra någon skillnad. Rättegångarna skulle se exakt likadana ut ändå och bevisproblematiken kommer att bestå”.

Advokatsamfundet har varnat för att en samtyckesreglering kan leda till att ”ingående och integritetskänsliga frågor behöver ställas till båda parter om vad som föregått den sexuella aktiviteten, vad vardera parten gjort under de olika skedena av den sexuella aktiviteten och hur den andra parten uppfattat och reagerat på detta. Även frågor kring sexuella preferenser och målsägandens klädsel kan komma behöva besvaras”.

Vissa experter menar istället att en lagändring skulle ha en bra effekt. Fd professorn i straffrätt vid Stockholms universitet, Madeleine Leijonhufvud, har i SvD bland annat skrivit att ”om ansvaret fortfarande bara ska gälla vid våld, hot och särskilt utsatta situationer blir signalen fortsatt fel: ett nej behöver bara respekteras i vissa fall, inte alltid. En sådan ordning motsvarar definitivt inte den syn som idag gäller i vårt jämställda Sverige.”

Johan Eriksson och Madeleine Leijonhufvud debatterade nyligen i Sveriges radio om Mari Heidelbergs förslag om samtyckeskrav. Eriksson och Leijonhufvud drar helt olika slutsatser kring vilken effekt en sådan lagändring skulle få. Eriksson menar att ett samtyckesrekvisit riskerar att leda till fler frågor kring offrets klädsel och beteende, medan Leijonhufvud menar att en lagändring tvärtom skulle flytta allt fokus till den åtalade.

När en av Sveriges mest erfarna försvarsadvokater och en av Sveriges mest kunniga akademiker på området drar helt olika slutsatser tyder det på att det inte är en helt solklar fråga.

Lyssna på debatten här >>

Någon total analys kan troligen inte göras förrän utredningen är på plats, alla remissinstanser har fått yttra sig och fler juridiska experter fått säga sitt.

Debatten lär i vart fall fortgå.

Vad innebär detta i praktiken?

  • När utredningen blir klar och läggs fram kommer den granskas av olika remissinstanser som får yttra sig över förslagen. I slutändan får regeringen avgöra om ett lagförslag ska läggas fram och hur det i så fall ska se ut. Ofta har utredningarna dock starkt inflytande på hur lagstiftningen senare utformas, även om det även förekommer undantag.

Sexualbrotten är mycket omdebatterade och det florerar ibland missuppfattningar. Allt om Juridik vill därför påminna om att det som nu beskrivits är väldigt förenklat, skrivet för att åskådliggöra för en icke-jurist hur bestämmelserna fungerar i grova drag. Det finns omfattande praxis, uttalanden i den juridiska doktrinen och vägledning i lagförarbeten kring hur bedömningarna ska göras mer exakt.

 

Foto: Illustration av Lotta Jarlsdotter/TT

nils webb

Nils Ivars
(Även textbidrag från Anna Wetterqvist, Dagens Juridik)
nils.ivars@alltomjuridik.se