Högsta domstolen dömer i regel med fem justitieråd, men i särskilt viktiga frågor – när det finns chans att man ska göra en kovändning och helt ändra praxis – dömer alla justitieråden. Så har nu skett i ett utmätningsmål. Frågan var hur rättegångskonstnaderna skulle fördelas. Det rådde ingen konsensus – hela sju av 16 justitieråd var skiljaktiga.

Efter att en av makarna ådragit sig skatteskulder beslutade Kronofogden att utmäta egendom för att täcka skulden till Skatteverket.

Utmätningsreglerna i utsökningsbalken medger att Kronofogden får ta egendom som båda makarna äger, trots att bara en av makarna är skuldsatt. I det aktuella fallet hävdade den skuldfria maken att hon var ensam ägare till den egendom som Kronofogden utmätte.

Frågan hamnade i tingsrätten, där Kronofogden medgav att utmätningsbesluten skulle hävas.

Tvist om rättegångskostnadernas fördelning

Tingsrätten gav dock inte makarna någon ersättning för de rättegångskostnader (i huvudsak advokatkostnader) de haft i tingsrätten. Kvinnan ville att Skatteverket, alltså staten, skulle stå hennes kostnader.

Kvinnan överklagade tingsrättens beslut gällande rättegångskostnaderna till hovrätten, som alltså bara prövade frågan om rättegångskostnader.

Kvinnan avled innan förhandlingen i hovrätten och företräddes där av dödsboet. Också hovrätten ogillade kvinnans begäran om att få rättegångskostnaderna täckta.

Pleniavgörande i HD

Efter ännu ett överklagande beslutade HD att pröva fallet.

Tingsrätten menade att regler inte tillät en möjlighet att ålägga Skatteverket ansvar för rättegångskostnader i utmätningsmål där den inte själv uppträder som part.

Huvudregeln i tvistemål är att den part som förlorar målet får stå den vinnande partens rättegångskostnader. Frågan är om Skatteverket kunde anses vara en enskild part i målet, på så sätt som krävs för att kunna lägga rättegångskostnaderna på staten.

HD utgår från gällande lagstiftning och tidigare praxis från HD och konstaterar att det inte finns möjlighet att döma ut rättegångskostnader i ett mål om utmätning, när utmätningen sker för skatter eller liknande. 32 § ärendelagen, som tolkas i det aktuella fallet, kan inte inrymma att Skatteverket skulle vara en ”enskild part”.

HD anser dock att rättsläget bör ändras. Detta i ljuset av ett avgörande från Europadomstolen, där HD drar slutsatsen att det i vissa fall strider mot artikel 6 i Europakonventionen att inte ge vinnande part ersättning för rättegångskostnaderna, även i en tvist med staten.

2 kap 11 § regeringsformen är utformad för att korrespondera emot artikel 6 i Europakonventionen. HD skriver: ”Det skulle i vissa fall strida mot grundlagsbestämmelsen om den enskilde inte ges rätt till ersättning av staten för sina rättegångskostnader i ett allmänt utmätningsmål, t.ex. rörande skattefordringar.”

Mot bakgrund av att den svenska grundlagen ska läsas i ljuset av Europadomstolens praxis (Konventionskonform tolkning) menar HD att det skulle strida mot den svenska grundlagen att inte ge ersättning för rättegångskostnader i fall likt det aktuella. HD väljer därför att ändra rättsläget.

Sju justitieråd skiljaktiga

Sju domare i HD ansåg att domen skulle se annorlunda ut. Alla ansåg att Skatteverket skulle betala rättegångskostnaderna, men de skiljaktiga ansåg att detta skulle motiveras på ett annat sätt.

Medan majoriteten ansåg att 32 § ärendelagen inte kunde läsas så att Skatteverket kunde vara en ”enskild part” menade minoriteten att så visst var fallet.

Vad innebär detta i praktiken?

• Pleniavgöranden är inte alltför vanliga. Det kommer endast ett fåtal varje år. Den aktuella frågan kan tyckas vara mycket snäv och juridisk, men det kan göra stor skillnad för den enskilda parten som hamnar i en utmätningstvist. I det aktuella fallet fick kvinnan ersättning med över 100 000 kronor.

Foto: Henrik Montgomery/TT

Nils Ivars

nils.ivars@alltomjuridik.se