En travhäst var dopad då den vann en travtävling i Danmark. Efter att Dansk Travsports Centralförbund stämt företaget som äger hästen döms det nu att betala tillbaka prissumman på närmare en miljon kronor. Dessutom åker bolaget på att betala rättegångskostnader på drygt 550 000 kronor.

I maj 2014 vann en häst som ägs av ett svenskt företag ett danskt travlopp. Förutom äran utgjordes priset av en prissumma på motsvarande nästan en miljon svenska kronor. Efter att ett blodprov tagits på hästen upptäckte arrangörerna att hästen haft den otillåtna substansen tiludronsyra i blodet. Dansk Travsports Centralforbund (DTC) som arrangerat tävlingen stämde därför hästens ägare och begärde att prissumman skulle betalas tillbaka.

Tvisten togs under november upp i Attunda tingsrätt i Sollentuna. Något som var ovanligt för målet är att dansk rätt tillämpades och inte svensk rätt. Anledningen var att hästens ägare och DTC avtalat om att tillämpa dansk rätt på tvisten.

Av de regler som gällde för tävlingen framgick att en karenstid om 14 dagar gällde för substansen tiludronsyra.  Regeln innebar att halter av tiludronsyra i blodet på en häst bara varit otillåtet om substansen tillförts inom 14 dagar före tävlingen. Hästens ägare hävdade att det var DTC som hade bevisbördan för att hästen fått substansen inom 14 dagar före tävlingen. Normalt sett gäller också i tvistemål att den som påstår någonting har bevisbördan för att påståendet är sant. Tingsrätten menar däremot att ägarföretaget haft möjlighet att säkra bevisning om vilka behandlingar hästen genomgått, medan DTC saknat den möjligheten. Domstolen lade därför ansvaret på ägarföretaget att bevisa att hästen inte fått i sig triludonsyra inom 14 dagar före loppet.

Bristfälliga journaler fällde hästen

I hästens journaler angavs att den sista behandlingen med substansen varit drygt två månader före loppet, något som dock inte ansågs förenligt med halterna som uppmättes efter loppet. Av den anledningen bedömde domstolen att hästens journaler varit bristfälliga och att man omöjligt kan slå fast när hästen senast behandlades med tiludronsyra. Eftersom hästens ägare misslyckats med att bevisa när hästen sist behandlats blir rättens bedömning därför att den tillförts substansen inom den otillåtna karenstiden.

Nästa fråga för domstolen att ta ställning till var om substansen hade påverkat hästens förmåga i tävlingen. Flera sakkunniga hördes i målet, men deras slutsatser skiljde sig åt. Domstolen anser dock att det är klarkagt att det räcker med små halter av tulidronsyra för att hästens prestation ska påverkas. Därför anser tingsrätten att ”det kan antas” att hästens prestationsförmåga påverkats. Även i denna del lades bevisbördan på hästens ägare, som inte lyckades bevisa att hästen inte påverkats av substansen.

Företaget som äger hästen döms därför att betala tillbaka prissumman med ränta, och att betala DTC:s rättegångskostnader om drygt 550 000 kronor. Sammanlagt rör det sig om cirka 1,5 miljoner kronor.

Vad innebär detta i praktiken?

• Avtalsparter har enligt en EU-förordning normalt sett rätt att själva avtala om vilket lands lag som ska tillämpas på en eventuell tvist som uppstår angående avtalet. Ett svenskt och ett danskt företag kan, om de vill, bestämma att tysk eller spansk rätt ska tillämpas på tvister mellan dem. Däremot kan sådana avtal jämkas ibland. Ett exempel är om en konsument ingått ett avtal med en näringsidkare där en av många bestämmelser i avtalet innebär att utländsk rätt som är främmande för konsumenten ska tillämpas på tvister. I ett sådant fall kan konsumenten gå till svensk domstol och begära att just den bestämmelsen ska ändras.
• Vanligtvis har den som påstår någonting i en domstolstvist bevisbördan för att det är sant. Det gäller inte minst i brottmål där åklagaren påstår att den misstänkte har begått ett visst brott, och måste bevisa att det är på det sättet. Ibland är läget däremot sådant att en part haft klart bättre möjligheter att bevisa någonting än den andra parten, och bevisbördan kan då övergå så att den som “försvarar sig” måste bevisa att det inte är så som motparten påstår. Detta gäller dock endast i tvistemål och aldrig i brottmål.

Foto: Lise Åserud / TT

Källa: Nyhetsbyrån Blendow Lexnova

Felix Sjöberg

felix.sjoberg@alltomjuridik.se