fbpx
 
11 januari, 2017

SL-resenär utan biljett tvingas betala straffavgift – trots avsaknad ID-handling

En resenär i Stockholms kollektivtrafik som ertappades av kontrollanter utan giltig biljett uppgav personuppgifter tillhörande en person. Kollektivtrafikbolaget, SL, skickade senare hem en faktura till denna person. Mannen som fick fakturan bestred den med hänvisning till att det inte var han som rest den aktuella dagen. Trots att personuppgifterna är lättåtkomliga för vem som helst och att biljettkontrollanten inte kunnat peka ut mannen som den person som ertappats utan giltig biljett, döms mannen av Svea hovrätt att betala avgiften.

Det var vid en biljettkontroll i juli 2015 som en biljettkontrollant upptäckte att en resenär i Stockholms kollektivtrafik saknade giltig biljett. Då resenären också saknade ID-handling ställdes ett antal kontrollfrågor för att klargöra hans identitet. Resenären uppgav samtliga namn, personnummer och adress till en person. En faktura skickades till denna persons hemadress.

Mannen som fick hem fakturan hörde därefter av sig till Stockholms Lokaltrafik, SL, och hävdade att han inte varit med om den aktuella biljettkontrollen utan att någon annan måste ha använt sig av hans personuppgifter. SL stämde därför mannen för att få ut beloppet.

I tingsrätten vittnade den kontrollant som utfört biljettkontrollen. Han sade sig inte känna igen den aktuella fakturan eller komma ihåg den aktuella händelsen, men att det var hans handstil på fakturan. Han sade sig också känna igen mannen, men kunde inte säga i vilket sammanhang han sett mannen tidigare.

I tvistemål är det normalt så att den som påstår någonting har bevisbördan för sitt påstående. Det var därför upp till SL att bevisa att mannen var samma person som åkte utan biljett. Vittnesuppgifterna tillsammans med det faktum att de uppgifter som personen lämnade vid biljettkontrollen är offentliga och tillgängliga för allmänheten hos flera myndigheter gjorde att tingsrätten inte ansåg att SL bevisat detta, och dömde därför till mannens fördel.

SL överklagade till hovrätten som gjorde en annan bedömning än tingsrätten. Hovrätten skriver i sina domskäl att svaren på kontrollfrågorna i och för sig ”typiskt sett är lättåtkomliga för någon som skulle vilja utge sig för att vara någon annan”, men att utredningen i målet lämnar ”ett mycket begränsat utrymme för att resenären skulle vara någon annan” än mannen som fått fakturan. Hovrätten påpekar också att uppgifterna framförts till kontrollanten på ett korrekt sätt i en situation som var något spänd.

Samtidigt har mannen endast hävdat att någon annan måste ha använt hans personuppgifter, och inte lämnat någon ytterligare förklaring till stöd för att det inte var han som reste utan giltig biljett. Hovrätten menar därför att det är tillräckligt utrett att mannen var resenären som ertappades utan biljett. Han döms därför att betala fakturan inklusive en påminnelseavgift, samt SL:s rättegångskostnader.

 

Vad innebär detta i praktiken?

  • Den som påstår någonting har som huvudregel bevisbördan för att påståendet är sant. Det gäller till exempel den som påstår att ett avtal har ingåtts, att en betalning har skett eller att en köpt vara inte fungerar.
  • När en part anses ha bevisat någonting kan man säga att bevisbördan ”tippar över” på den andra parten som då har att motbevisa påståendet, eller komma med en alternativ förklaring. Tingsrätten ansåg här att SL inte lyckats bevisa sitt påstående, och det saknade därför betydelse att mannen endast hävdat att han inte var den person som kontrollanten påträffade. Hovrätten ansåg att SL uppfyllt sin bevisbörda, och dömde därför till deras fördel.

 

Foto: Henrik Montgomery / SCANPIX

Källa: Nyhetsbyrån Blendow Lexnova

 

Felix Sjöberg

felix.sjoberg@alltomjuridik.se