Efter tio år skickade bolaget en betalningsanmodan på 3,96 kronor plus förseningsavgift till sin kund. Kunden vägrade dock att betala förseningsavgiften och har nu fått rätt i både tingsrätten och hovrätten.

Ett bolag från Gävle skickade i december år 2003 – drygt tio år sedan – en faktura på 250 kronor till Motala kommun för arbetsmaterial. Förfallodatum på fakturan var januari år 2004. Kommunen betalade dock fakturan först i februari samma år och bolaget beräknade att dröjsmålsräntan för förseningen uppgick till 3,96 kronor.

I mars år 2013 – tio år senare – skickade bolaget en ny betalningsanmodan till kommunen avseende de 3,96 kronorna plus upplupen dröjsmålsränta på 5,52 kronor och förseningsavgift på 240 kronor.

I augusti samma år betalade kommunen de 3,96 kronorna och den upplupna räntan, men inte förseningsavgiften.

Bolaget vände sig till Linköpings tingsrätt och begärde att kommunen skulle betala även förseningsersättningen.

Kommunen bestred yrkandet och invände att betalningsskyldighet för förseningsersättning inte förelåg eftersom fordran förfallit till betalning i januari år 2004 och fordran därför preskriberats. Eftersom bolagets fordran hade förfallit till betalning i februari 2004 har bolaget inte rätt till förseningsersättning.

Bolaget överklagade till Göta hovrätt som nu fastställer tingsrättens dom.

Bolaget ska också betala kommunens rättegångskostnader på 1 276 kronor.

Vad innebär detta i praktiken?

• Tingsrätten konstaterade bland annat att det av övergångsbestämmelserna framgick att lagen om ersättning för inkassokostnader m.m. ska tillämpas endast på fordringar som förfaller till betalning efter ikraftträdandet, den 16 mars år 2013 – även om det handlar om en fordran som är ett resultat av ett avtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande.

Foto: TT

Eva Clasö/Vanja Eriksson

vanja.eriksson@blendow.se