I Sverige har vi religionsfrihet. Samtidigt måste arbetsgivare kunna ställa vissa objektiva krav på sina anställda. Denna intressekonflikt aktualiserades när en barnmorska av religiösa skäl inte ville utföra aborter, varpå arbetsgivaren nekade henne arbete. Nu har saken prövats i domstol – kvinnan har inte blivit diskriminerad.
Vad som menas med religionsfrihet är inte alldeles enkelt. Traditionellt sett brukar man inom den juridiska vetenskapen säga att den svenska grundlagens skydd för religionsfrihet tillförsäkrar var och en rätt att tro vad den vill. Det finns däremot inte en automatisk rätt att få göra vad man vill i sin religions namn.
Europakonventionen för mänskliga rättigheter, som gäller som lag i Sverige och som i allmänhet har företräde framför svensk rätt, ger dock ett något större utrymme. Enligt konventionen ska religionsfriheten även inbegripa skydd för viss form av praktiserande av sin religion.
Det aktuella fallet rörde en 39-årig sjuksköterska som vidareutbildat sig till barnmorska. När hon blivit legitimerad barnmorska sökte hon arbete vid sjukhusen i Jönköping med omnejd.
Kvinnan klargjorde att hennes tro gjorde att hon inte kunde utföra aborter, vilket normalt åligger en barnmorska. Även om barnmorskor har andra arbetsuppgifter menade arbetsgivarna att det inte vore möjligt att tillgodose ett sådant undantag.
Det gick inte att ”plocka russinen ur kakan”, för att använda en metafor.
Kvinnan erbjöds därför inget arbete. Hon ansåg sig då ha blivit diskriminerad utifrån sin religion.
Religion och diskriminering – hur funkar det egentligen?
Först och främst måste du som läsare förstå två saker. Ett; det finns en diskrimineringslag, men är den tillämplig på den uppkomna situationen?
Svaret är ja. Rekrytering och anställning är en typsituation på där diskrimineringslagen aktualiseras. Ibland sägs det att det ”strider mot diskrimineringslagen” att säga vissa saker om en viss religion, ett visst kön eller etnicitet.
Sanningen är att sådana yttranden i och för sig kan angripas med stöd av annan lagstiftning (förtal, hets mot folkgrupp och liknande), men för att diskrimineringslagen ska bli aktuell måste det ske någon form av val eller urvalsprocess inom ramen för exempelvis utbildning eller anställning.
Gott så, nu över till del två; är religion något som kan vara en diskrimineringsgrund. Svaret är ja även här.
Du kan givetvis bli diskriminerad på grund av din längd, din dialekt eller din musiksmak. Men ingen av dessa egenskaper faller in under diskrimineringslagen. Att på en arbetsplats helt utan rimliga skäl ha ett krav på att gilla hårdrock strider därför inte mot diskrimineringslagen.
Vad som däremot är diskrimineringsgrundande enligt lagen är kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.
Domstolen: ingen diskriminering
Kvinnan vände sig till Diskrimineringsombudsmannen, DO. DO valde dock att inte föra kvinnans talan i domstol, eftersom man inte ansåg att det förekommit diskriminering. Detta indikerar ofta att utsikterna för framgång i domstolen är små.
Kvinnan drev ändå frågan själv och stämde Region Jönköpings län i tingsrätten. Domstolen gick dock på samma linje som DO och ogillade kvinnans talan.
Dels diskuterar domstolen om verkligen religionsuppfattningen varit avgörande för att kvinnan inte fått någon av barnmorsketjänsterna. För att det ska bli diskriminering enligt diskrimineringslagen krävs nämligen att kvinnan ska ha blivit behandlad annorlunda än en annan sökande i exakt samma situation, som inte haft den aktuella trosuppfattningen. Det krävs alltså att religionen varit avgörande.
Tingsrätten anser inte att detta har bevisats. Snarare kan man tänka sig att alla kandidater som vägrar utföra aborter – oavsett skäl – inte skulle få jobbet. En ateistisk sökande som av någon anledning inte vill utföra aborter hade därmed inte heller fått jobbet, utifrån det resonemanget.
Rätten uttalar till och att det är ett både lämpligt och nödvändigt krav på en barnmorska att han eller hon ska kunna utföra aborter.
39-åringen talan avslås därför och hon åläggs istället att ersätta arbetsgivarnas rättegångskostnader med drygt 800 000 kronor.
Vad innebär detta i praktiken?
Foto: Tore Meek/TT
Nils Ivars
nils.ivars@alltomjuridik.se
