Att läsa ett rättsfall är allt annat än enkelt. Hur vissa rättsfall ska läsas och tolkas kan ge upphov till stora debatter inom juristkåren – och få experter och professorer att skriva långa böcker och avhandlingar. Men hur läser man då en dom? Allt om Juridik ger här en förenklad guide, för nybörjare.
Lagregler och rättsväsendet i stort är en viktig grundbult i ett demokratiskt samhälle. Till syvene och sist finns domstolarna ändå till för oss medborgare – för att vi ska kunna tillvarata våra rättigheter och ställas till svars för våra skyldigheter.
Ett stort problem som är ständigt närvarande, men som kanske blivit extra tydligt under senare år, är domstolarnas förmåga eller oförmåga att genom sina domar och beslut förklara för medborgarna och media på ett sådant sätt att de förstår.
I viss mån jobbar domstolarna i uppförsbacke. Viss juridik är dessvärre väldigt krånglig. Det är inte för inte man behöver studera juridik på universitetet, därefter arbeta och fortbilda sig i flera år innan man till sist kan bli ordinarie domare. På så sätt är det till sin natur ibland svårt att på ett enkelt sätt förklara varför ett utfall blivit så som det har blivit. Många svenskar förstår helt enkelt inte begrepp som gärningsculpa, konventionskonform tolkning, tredskodom eller dispositiv lagregel; begrepp som ibland måste användas.
Ett tydligt problem uppstår dock när en person utan assistans av ett ombud ska läsa en dom. Ibland kan en domstolsdom vara hundratals sidor lång. Vann vi? Förlorade vi? Vad tusan säger domstolen?
Det är tyvärr inte så enkelt att stapla upp en fast mall för hur en dom ser ut. Olika domstolar använder något olika tekniker – och ibland varierar systematiken från fall till fall. Allt beror på hur målet och rättegången sett ut. Dessutom är rättegångsmetoden och sättet att skriva dom och beslut också delvis styrt av om det är fråga om ett brottmål, tvistemål eller förvaltningsmål.
Med allt detta sagt – Allt om Juridik ger här en översiktlig guide till hur en typisk dom från en domstol kan se ut.
Framsidan – en sammanfattning
Om du begär ut en dom från en domstol innehåller den i allmänhet en framsida (eller ett antal inledande sidor) som presenterar vilka parterna i målet är och vad domstolens domslut har blivit. I brottmål skrivs det vilka brott domstolen anser att den åtalade gjort sig skyldig till och vilket straff som valts. I tvistemål skriver domstolen hur kärandesidans yrkanden har bemötts av rätten.
Bakgrund i målet
Ofta skriver domstolen därefter en kort sammanfattning om vad som har hänt – och vad målet handlar om. I grunden blir denna inledning en bakgrundsbeskrivning som målar upp vilka parterna är, vilken relation de har – och vad de är oense om. I brottmål beskrivs ofta händelseförloppet och vad som har hänt, till de delar som parterna är överens om händelseförloppet.
Yrkanden och inställning
Därefter följer det som kallas för yrkanden. Yrkanden innebär att den klagande parten (käranden i tvistemål, åklagaren i brottmål) anger vad man vill att domstolen ska besluta om.
Detta kan exempelvis formuleras i stil med: ”A yrkar att tingsrätten förpliktar B att betala 1000 kronor.” eller ”Åklagaren yrkar att tingsrätten fäller C för misshandel och dömer C till två månaders fängelse.”
Den som är svarande (tvistemål) får också uppge sin inställning till de framlagda yrkandena. Ofta bestrids yrkandena – då har vi plötsligt en tvist. Ibland medges vissa yrkanden helt eller delvis. Ibland kan det på så vis vara ostridigt – som det så fint heter – att B ska betala skadestånd till A, men parterna är inte överens om skadeståndets storlek.
När man läser yrkanden och inställning framgår alltså vad tvisten handlar om.
I brottmål förhåller det sig ungefär på samma sätt, men där är domstolen inte på samma sätt bunden av vad parterna haft för inställning i målet. Rätten måste ändå göra en egen bedömning. Om rätten exempelvis inte anser att det är ställt utom rimligt tvivel att C begått brottet, trots att C erkänner och medger fängelse, så måste domstolen frikänna.
Grunder
Därefter skriver domstolen vad parterna grundat sina argument på. A yrkade att B skulle betala 1000 kronor. Jaha? Vad ger A rätt till dessa pengar?
Här redogörs kort för vad som grundar yrkandena. Det skulle exempelvis kunna stå: ”A har som grund för sitt yrkande angett att B genom oaktsamhet backat in i A:s brevlåda, varpå A fått köpa en ny brevlåda till ett värde om 1000 kronor. A är därför berättigad till skadestånd om 1000 kronor.”
B får då kort motivera varför hen anser att det inte finns någon skadeståndsskyldighet, exempelvis: ”B har som grund för sitt bestridande anfört att det varit A själv som backat in i brevlådan. B har inte orsakat någon som helst skada på brevlådan.”
Om det rör ett brottmål handlar det istället om att åklagaren gör en så kallad gärningsbeskrivning. I den görs ett påstående, i stil med:
”Den 15 augusti 2015 har C i C och D:s gemensamma hem medvetet och avsiktligt utdelat flertalet knytnävsslag mot D:s ansikte, buk och armar. Till följd av slagen har D fått en hjärnskakning, rodnad och blåmärken.”
Det är sedan detta påstående som åklagaren måste bevisa för domstolen. Om åklagaren varit klantig och i sin gärningsbeskrivning missat att ange vissa omständigheter får inte rätten alls beakta dessa. Låt säga att den misstänkte personen C i verkligheten slog D den 25 augusti på krogen – och inte alls i hemmet den 15 augusti. I ett sådant läge skulle det kunna innebära att domstolen måste frikänna i denna rättegång, även om det skulle bevisas att C de facto misshandlat D. Anledningen är att det inte var den gärning som åklagaren påstått. Exakt hur en sådan prövning görs av domstolen är dock lite väl överkurs här.
Utveckling av talan / parternas berättelser / vittnesmål
I nästa avsnitt skrivs ofta långa textmassor. Det är detta avsnitt som kan göra att rättsfallen blir mycket långa. Domstolen skriver helt enkelt en mer eller mindre utförlig sammanfattning av parternas berättelse. Denna skrivs ner hyfsat rätt upp och ner, precis som parterna har berättat det hela.
Domstolen lägger här inte in några värderingar alls. Ibland kan man i media läsa att ”domstolen sa att…” när det i själva verket bara handlar om att domstolen i domen beskriver vad någon av parterna har sagt. I den här delen är det parternas versioner och argument som kommer fram, inte domstolens ord. Det är mycket viktigt att förstå.
Om vi återgår till de två exempel vi tidigare berättat om, så skulle det exempelvis här kunna beskrivas hur A uppfattade incidenten med brevlådan, hur B uppfattade händelsen och hur grannen X såg på det hela.
I misshandeln mellan C och D kan det också skrivas långa redogörelser, där långt ifrån alla detaljer är relevanta för den slutliga domen.
Beroende på hur omfattande rättegången varit och hur mycket material det finns är den här delen av en dom ibland indelad i underrubriker, avsnitt och olika dispositioner. I kortare mål skrivs avsnittet istället mer komprimerat. Allt varierar från fall till fall.
Domskäl
Här kommer den viktiga delen. Den del som alla jurister läser noga. De textrader som juridikprofessorer kan skriva långa böcker om. Här kommer nämligen domstolens ställningstaganden. Hur domstolen värderat det parterna sagt.
Ofta – i synnerhet på senare år när domstolarna blivit förhållandevis pedagogiska – ges en kort sammanfattning av vad parterna har anfört i rätten (en upprepning i komprimerad version från vad man redan skrivit i domen, med andra ord). Därefter börjar domstolen ta itu med rättsfrågorna och bevisfrågorna.
Den exakta metoden här går inte att beskriva på ett enkelt sätt, för det beror helt på de juridiska reglerna i den aktuella situationen, liksom på det enskilda fallet. Men generellt sätt arbetar domstolarna metodiskt och reder ut hur vissa juridiska frågor ska lösas på ett generellt plan – varpå domstolen sedan tar ställning i det enskilda fallet. Även här varierar metoden en del från domstol till domstol och fall till fall. Ibland är domskälen mycket korta, ibland kan de vara mycket långa och innehålla både rubriker och underrubriker.
Om vi tar exemplet med tvisten mellan A och B. Domstolen kanske då börjar med att diskutera att huvudregeln är att man får betala skadestånd om man genom oaktsamhet skadar någon annans egendom. Det framgår av regler i skadeståndslagen. Ersättningens storlek bedöms på ett visst sätt, det framgår av praxis. Et cetera. Slutligen applicerar rätten sina slutsatser kring metoden på det aktuella fallet.
När rätten resonerat klart har man alltså kommit fram till sina slutsatser som blir skälen för domen.
Det är mycket viktigt att förstå att domskälen ofta (i synnerhet i de högre instanserna) är mycket noga formulerade. Det är ofta här missförstånden uppstår i media. Det är enkelt att tolka ett resonemang fel, eller ibland lägga ord i munnen på domstolen. Att läsa domskäl kan vara väldigt vanskligt.
Domslut
I det sista avsnittet anges kort och koncist hur rätten dömer. Exempelvis:
”Tingsrätten förpliktar A att till B utge 1 000 kronor. A ska dessutom ersätta B för B:s rättegångskostnader om 5 000 kronor.”
”Tingsrätten dömer C för ringa misshandel. Påföljden bestäms till 40 dagsböter. C ska dessutom betala 5 000 kronor i skadestånd till D.”
Ovanstående exempel är lite förenklade, men huvuddragen i domslutet är att det inte ges några skäl eller någon motivering – de framgår istället av domskälen.
Eventuell skiljaktig / särskild mening
Ibland händer det att någon av domarna i målet inte håller med om domslutet eller skälen för domen. I ett sådant fall kan den domaren skriva sig skiljaktig och då skriva hur denne skulle ha dömt och på vilka skäl.
Ibland händer det också att en domare håller med majoriteten, men vill tillägga något. Då skriver domaren en särskild mening. Sådana förekommer sällan – och om de förekommer så är det ofta i de högsta instanserna.
Det är viktigt att förstå att skiljaktiga meningar eller särskilda meningar inte är del av domen i formell mening. Om man ska stödja ett juridiskt argument på att en domare yttrat något i en särskild mening så jämställs detta i princip med vad en juridikprofessor skrivit i en bok, eller något i den stilen. Ett sådant argument väger därför inte lika tungt som om man stödjer argumentet på vad majoriteten sagt i domskälen.
Nils Ivars
nils.ivars@alltomjuridik.se
