Att det finns en skatt vid regnbågens slut är vida känt. Att det kan utgå skatt på en tjänsteresa till Tyskland fick två företagare från Västsverige erfara efter att Kammarrätten bedömt att deras konferensresa haft så påtagliga nöjesinslag att den delvis ska betraktas som en arbetsförmån. Deras bolag har därför ålagts att betala arbetsgivaravgifter för kostnader i samband med resan.
I mars 2014 åkte två personer som drev ett industribolag i Västsverige på en konferensresa till tyska Dortmund över en helg. Under vistelsen i Tyskland passade de också på att besöka Westfalenstadion och se fotbollslaget Borussia Dortmund. De konferensinslag som resan innehöll utgjordes av en presentation på fredagskvällen, fyra timmars konferens på lördag förmiddag och fyra timmar på söndag förmiddag. Den totala kostnaden för båda personernas resa var 18 000 kronor.
Förmåner ska behandlas som lön
Sommaren 2015 beslutade Skatteverket, SKV, att påföra bolaget arbetsgivaravgifter för kostnader som resan inneburit. Anledningen var bestämmelser i inkomstskattelagen om att löner, arvoden, förmåner och andra inkomster som erhålls på grund av tjänst ska tas upp som intäkt för den som får dem. Annorlunda uttryckt kan man säga att sådant som man får i ersättning för sitt arbete ska behandlas som lön från företaget. På motsvarande sätt ska arbetsgivaren enligt socialavgiftslagen betala arbetsgivaravgifter för sådan ersättning som är skattepliktig för den anställde.
Avgörande för om skatt ska utgå på kostnaderna för resa av det här slaget är om det ses som en resa som endast sker i arbetet eller om det finns nöjesinslag som ska betraktas som en lön från företaget. Om inslagen av nöje eller rekreation får en mer framträdande roll under en sådan resa ska resan betraktas som en förmån till den anställde. Om resan sker till ett populärt turistmål talar det exempelvis ofta för att det inte varit en rent arbetsrelaterad resa.
Till SKV invände företaget att Dortmund inte är något populärt resmål eller någon avlägsen plats, vilket talar emot att det varit en privat nöjesresa. Bolaget hävdade också att fotbollsmatchen varit en obligatorisk aktivitet på resan.
SKV invände att Borussia Dortmund var en av Europas bästa fotbollsklubbar vid den aktuella tidpunkten, och att Dortmund därför var ett mycket attraktivt resmål för den som vill se på fotboll. Det saknar också betydelse, menade SKV, att matchen varit obligatorisk. Om man endast tog hänsyn till obligatoriska moment skulle i stort sett alla resor bedömas som arbetsrelaterade framhöll SKV. Mot den bakgrunden beslutade SKV att hela kostnaden för resan skulle utgöra grund för arbetsgivaravgifter.
Får delvis rätt i kammarrätten
Bolaget överklagande beslutet till Förvaltningsrätten i Jönköping, som gjorde en annan bedömning. Även förvaltningsrätten noterade att sammanlagt åtta timmar ägnats åt effektivt konferensarbete under resan. Eftersom fotbollsmatchen besöktes tillsammans med affärskontakter bedömde förvaltningsrätten den tiden som representation. Förutom fotbollsmatchen bedömde förvaltningsrätten att resan inte innehållit så påtagliga nöjesinslag att resan var att betrakta som en arbetsförmån. SKV beslut ändrades därför.
Turerna var emellertid inte slut där, utan Skatteverket överklagade domen till Kammarrätten i Jönköping. Kammarrätten skriver i sitt avgörande att de åtta timmar som ägnats åt konferensarbete varit tid som bolaget haft nytta av. Resterande tid under resan har däremot haft ”tydliga inslag av nöje och rekreation”. Därför görs bedömningen att halva beloppet för resan – totalt 9 000 kronor – ska betraktas som förmån, och därmed utgöra underlag för arbetsgivaravgifter.
Vad innebär detta i praktiken?
Foto: Martin Meissner / TT
Källa: Nyhetsbyrån Blendow Lexnova
Felix Sjöberg
felix.sjoberg@alltomjuridik.se
