En kvinna hade haft fel far (d.v.s. inte den biologiske fadern) registrerad i över 50 års tid. När hon ville ändra faderskapet 2008 blev det en kostsam historia – men justitiekanslern nekar henne skadestånd från Skatteverket.
Hur fungerar reglerna om föräldraskap?
Vem som är moder är i regel väldigt okomplicerat, eftersom den som burit och fött barnet ska anses vara mor. I svensk rätt gäller att den man som modern är gift med presumeras vara barnets far.
I vissa fall kan presumtionen brytas och någon annan man blir barnets far. Det kan till exempel vara helt uppenbart att någon annan är barnets biologiske far – då kan modern, barnet eller den felaktigt presumerade fadern föra en process om att få faderskapet ändrat. Däremot saknar den biologiska fadern rätt att väcka talan.
Krasst sagt kan detta innebära att: en kvinna A har ett förhållande med mannen B och sedermera blir gravid. Det är uppenbart att B är fader. Men under graviditeten lämnar kvinnan A mannen B och gifter sig med mannen C. När barnet föds blir mannen C registrerad som barnets far. C kan då föra talan om att avsäga sig faderskapet (negativ faderskapstalan), men B kan inte själv väcka talan om att få faderskapet fastställt (positiv faderskapstalan). Hans enda utväg är att via socialnämnden försöka få myndigheterna att föra en sådan talan.
Att mannen saknar talerätt i faderskapsmål har kritiserats inom den juridiska världen. Vissa menar att detta kan strida mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter – men hittills har inte saken prövats i Europadomstolen (som är högsta instans för tolkning av Europakonventionen), så i avsaknad av ett avgörande där bedöms det svenska systemet vara giltigt.
Vad hände i det här specifika fallet?
Dottern föddes för drygt 50 år sedan. Vid födelsen var hennes mamma, E, gift med mannen K. I enlighet med faderskapspresumtionen registrerades därför K som fader. 2008 lämnade dottern in en ansökan till Skatteverket om att få faderskapet registrerat på mannen W, istället.
Skatteverket svarade att en sådan talan behövde göras i tingsrätten. Dottern fick därför vända sig till tingsrätten och vidta vissa DNA-undersökningar och annat. 2012 meddelade tingsrätten sin dom, där man upphävde K:s faderskap och istället förklarades W vara barnets far.
Efter domen ändrade Skatteverket sitt register.
Dottern krävde ersättning från staten
I samband med processen om att få faderskapet ändrat, som alltså inleddes 2008 och avslutades 2012, fick dottern en del kostnader. Bland annat kostnad för juridisk rådgivning i rättsprocessen och kostnader för DNA-undersökningen. Dottern krävde därför 8 500 kronor i ersättning från Skatteverket (staten), eftersom hon ansåg att hon fått utstå kostnader som inte hon skulle behöva stå för. Detta grundade hon på att redan 1952 hade det stått klart för alla inblandade att det var W som var den biologiske fadern.
Skatteverket nekade ersättning och Justitiekanslern, JK, prövade slutligen ärendet. Skatteverket och JK är helt eniga om följande bedömning:
Staten kan förvisso bli skadeståndsskyldig om myndigheter begått fel eller varit försumlig i samband med sin myndighetsutövning, men i det här fallet hade myndigheterna 1952 enbart följt faderskapspresumtionen, som är befäst i lag, och registrerat K som barnets far. Detta kan inte anses vara fel eller försummelse.
2008, när dottern ville ändra faderskapet hos Skatteverket, hade hon inledningsvis inte tillräckligt med bevis för att kunna göra en sådan ändring. Att hon tvingades till DNA-test och en process i domstol för att få faderskapet ändrat är inte heller fel eller försummelse av myndigheterna.
JK avslår därför skadeståndsanspråket.
Vad innebär detta i praktiken?
Foto: TT
Nils Ivars
nils.ivars@alltomjuridik.se
