fbpx
 
18 december, 2019

Fastighetsägare förlorar tvist gällande skuld

Ett avtal, som anger att ett entreprenadbolag ska betala ca tre miljoner kronor till en beställare, ska bedömas enligt skuldebrevslagen. Eftersom beställaren har visat att skulden existerar och förenats med pant i en fastighet, bedömer Högsta domstolen att skulden ska betalas genom panträtten i fastigheten.

Ett entreprenadbolag utförde en entreprenad åt ett fastighetsbolag. När entreprenaden avbröts ingicks ett avtal, enligt vilket entreprenadbolaget skulle betala ca tre miljoner kronor till beställaren. I avtalet pantskrev en man, som var nära anhörig med en bolagsrepresentant, sin fastighet som säkerhet för bolagets skulder till beställaren. Mannen menade att han visserligen var bunden av pantskrivningen i avtalet, men att entreprenadbolaget inte hade någon skuld till beställaren eftersom entreprenadbolaget inte hade fått något lån av beställaren. Mannen ansåg att ifall pantskrivningen ändå skulle göras gällande, skulle den jämkas på grund av att han saknade ekonomiska intressen och insyn i företaget.

Tingsrätten bedömde att avtalet skulle ses som ett skuldebrev och att fastighetsbolaget bevisat att skulden förelåg genom avtalet. Enligt tingsrätten kunde inte mannen visa på att entreprenadbolaget inte hade en skuld gentemot fastighetsbolaget. Det fanns inte heller skäl för jämkning eftersom mannen haft ett personligt och ekonomiskt intresse i entreprenadbolaget eftersom han varit styrelsesuppleant i bolaget.

Även hovrätten ansåg att avtalet skulle ses som ett skuldebrev eftersom det bara reglerat att entreprenaden ska avslutas och att entreprenadbolaget ska betala det angivna beloppet.

Även Högsta domstolen kommer fram till att avtalet ska ses som ett skuldebrev eftersom den enda skyldigheten som kvarstår enligt avtalet är entreprenörens skyldighet att betala det angivna beloppet. Därför ska reglerna i skuldebrevslagen användas.

Högsta domstolen tar upp att huvudregeln vid skuldebrev är att borgenären ska kunna styrka sin fordran, men att det skulle kunna komma ifråga att bevisbördan ändras vid tvister om mer traditionellt utformade skuldebrev av den sort som används vid yrkesmässig kreditgivning.

Högsta domstolen kommer fram till att det aktuella målet inte har någon sådan bevisbördeomkastande verkan, men att avtalet i sig är ett mycket starkt bevis för att parterna kommit överens om det som anges i avtalet och att det motsvarar de bakomliggande förhållandena. Avtalet förändrar dock inte att det är beställaren som måste visa att det finns en skuld som har förfallit till betalning och att den är förenad med panträtt i mannens fastighet. Beställaren har enligt domstolen visat att den skuld som anges i avtalet föreligger, har förfallit till betalning och är förenad med panträtt i mannens fastighet. Det finns inte heller skäl för jämkning. Betalning av skulden ska därför ske, med förmånsrätt i mannens fastighet.

__________________________________

Författare: Anna Nässbjer, Allt om Juridik

Källa: Blendow Lexnova

Foto: Sofia Tanaka / TT / SCANPIX