fbpx
 
8 september, 2014

Får inte ta stamfaders utdöda adelsnamn

Det är otidsenligt att ett adligt och utdött släktnamn inte skulle få återupptas för att den manliga grenen har ”brutits” av en kvinna för 150 år sedan. Det ansåg en man som i rakt nedstigande led är släkt med adelsättens stamfader. Patentbesvärsrätten har dock nu beslutat att inte godkänna namnbytet.

Processen har stått mellan den sökande mannen och Riddarhuset som har protesterat mot namnbytet. Mannen som vill byta namn anser att Riddarhuset inte har rätt av föra talan i målet men Patentbesvärsrätten delar inte mannens uppfattning.

Striden om det adliga efternamnet började när Patent- och registreringsverket, PRV, kungjorde att man avsåg att godkänna mannens ansökan om att få byta sitt efternamn till det adliga namnet. Några dagar senare invände Riddarhuset mot detta och hänvisade till att namnet var såväl allmänt som historiskt känt eftersom det burits av en utdöd adlig släkt.

PRV konstaterade att den man som hade ansökt om namnändringen hade kommit in med officiella handlingar som visade att han i rakt nedstigande led var släkt med adelsättens stamfader. Av utredningen framgick att sökanden tillhörde en adlig släkt och att namnet burits inom den femte generationen räknat från den mannen som ansökte om att få ta namnet. Enligt PRV förelåg det därför synnerliga skäl för att godkänna ansökan – trots invändningen från Riddarhuset.

Ärendet överklagades till Patentbesvärsrätten, där Riddarhuset framförde att mannen i fråga inte alls tillhör en adlig släkt. Riddarhuset menade på att vilka som tillhör ätten i fråga framgår av reglerna i det av Kungl. Maj:t utfärdade sköldebrevet för ätten. För att tillhöra en adlig ätt krävs att man på svärdssidan i rakt nedstigande led härstammar från den först adlade, vilket inte är fallet i det aktuella målet.

Den sökande, å sin sida, pekade på att Riddarhusets inställning speglade en ”förlegad samhällssyn” – bland annat eftersom Riddarhuset hänvisade till att den så kallade ”svärdssidan”, alltså manslinjen, var bruten i och med att det hade funnits minst en kvinna i rakt uppstigande led från den sökande. Denna kvinna förlorade det adliga namnet när hon år 1837 gifte sig med en lagman som bar ett annat efternamn.

Patentbesvärsrätten konstaterar nu att synnerliga skäl för att godkänna ett byte av efternamn i praxis bland annat har ansetts föreligga när namnet har burits i sökandens släkt i rakt uppstigande led i åtminstone två generationer och inte mer än 100 år har förflutit sedan namnet senast var i bruk. I några fall har det även ansetts tillräckligt att namnet burits i rakt uppstigande led senast inom den fjärde generationen från sökanden räknat. Synnerliga skäl har dessutom ansetts föreligga när sökanden har visat att hon eller han tillhör en adlig släkt som bär namnet.

Utredningen visar enligt Patentbesvärsrätten att namnet senast bars i sökandens släkt i rakt uppstigande led inom den femte generationen från honom räknat och att mer än 100 år har förflutit sedan namnet var i bruk, samt att den adliga släkten är utdöd.

Enligt Patentbesvärsrätten ger praxis inte heller något stöd för att bestämmelsen om synnerliga skäl har tillämpats även i det fall sökanden åberopar att han eller hon är släkt med någon som burit ett allmänt känt efternamn och där denna släkt är utdöd. Domstolen går därför på Riddarhusets linje och avslår ansökan.

Vad innebär detta i praktiken?

  • Domen innebär alltså inte att namnbytet avslås på grund av att en kvinna brutit linjen, utan för att det inte finns synnerliga skäl att godkänna bytet.

 

Foto: TT

Eva Clasö/Vanja Eriksson

vanja.eriksson@blendow.se