En svensk i 60-årsåldern tvingades till DNA-undersökning och till en domstolsprocess för att fastställa huruvida hen var barn till den nyss framlidne man som varit rättslig fader ända sedan födelsen – och sedermera riskera att bli faderslös. Justitiekanslern menar att detta varit förenligt med de mänskliga rättigheterna i Europakonventionen och nekar skadestånd från staten.
RN föddes 1951. Kort före födelsen hade RN:s mor gift sig med en man. I svensk rätt finns en så kallad faderskapspresumtion inskriven i föräldrabalken. Detta innebär att den man som vid tidpunkten är gift med den födande kvinnan automatiskt blir far till barnet, såvida inte särskilda omständigheter föreligger. Maken presumeras alltså vara barnets far.
RN bodde aldrig hos sin juridiska pappa – utan bodde först hos sina farföräldrar och efter föräldrarnas skilsmässa flyttade han tillbaka till sin mor. RN var då fem år gammal.
Efter att den ”presumerade” fadern, alltså RNs rättsliga pappa under 60 års tid, avled uppstod en rad juridiska konflikter. SP hade två barn i bouppteckningen; dels RN, men också EK.
EK menade att RN inte alls varit barn till den framlidne mannen, EK:s far och väckte därför talan vid Attunda tingsrätt (i norra Stockholm) och förde en så kallad negativ bördstalan. EK ville alltså att domstolen skulle fastslå att pappan inte alls varit RN:s fader – vilket därmed skulle utesluta RN från arvet.
Avvisningsyrkandet prövas
RN yrkade i första hand att EK:s talan skulle avvisas. Detta innebär att talan inte prövas av domstolen alls. En avvisning grundas på att det föreligger någon form av rättegångshinder – exempelvis att domstolen inte är behörig, att det är fel person som väckt talan eller att det som talan rör redan är prövat i domstol (det sistnämnda kallas res judicata).
I det aktuella fallet menade RN att förutsättningarna för en negativ bördstalan enligt föräldrabalkens regler inte var uppfyllda. EK hade alltså ingen rätt att väcka talan i den aktuella situationen, ansåg RN. Dessutom menade RN att en sådan DNA-undersökning som i så fall skulle följa skulle strida mot artikel 8 i Europakonventionen – rätten till skydd för sitt privatliv, alltså. Med stöd i detta yrkade RN att talan skulle avvisas.
Tingsrätten ogillade avvisningsyrkandet varpå RN överklagade till hovrätten, som gjorde samma bedömning som tingsrätten. Detta innebär att domstolarna alltså ansåg att tingsrätten skulle ta upp målet och pröva den materiella frågan – dvs faderskapet. HD valde att inte meddela prövningstillstånd i avvisningsfrågan och därmed stod det klart att tingsrätten skulle ta sig an målet.
RN stämmer staten
När bollen åter landade hos tingsrätten för att denna gång ta sig an det tvisten handlar om – faderskapet – inledde domstolen med att genomföra en DNA-undersökning av RN.
Att domstolarna tillät EK att väcka en negativ bördstalan mot honom – vilket i klartext innebar att en helt utomstående väckte talan om att häva ett faderskap som varat i 60 år – menade EK hade inneburit en kränkning av hans rättigheter enligt artikel 8 i Europakonventionen.
RN menade att staten brustit i sin plikt att skydda honom mot intrång i hans mänskliga rättigheter eftersom man inte genom lagstiftning gett domstolarna möjlighet att avvisa EK:s talan.
Allt om Juridik tydliggör: Detta är en smula invecklat. Domstolarna måste följa de regler som finns, men även om domstolen har gjort ”rätt” kan regelverket strida mot Europakonventionens krav. I ett sådant läge kan den enskilde medborgaren stämma staten för att ha undermåliga regler – att riksdagen inte stiftat en konventionsenlig lagstiftning, helt enkelt.
RN anförde bland annat att ingenting pekat på att den nu avlidne mannen skulle vara hans biologiske far – och att då tvingas till en kränkande rättsprocess som kan innebära att han vid dryga 60 års ålder blir faderslös – måste utgöra en kränkning av hans rätt till privatliv enligt Europakonventionen.
Justitiekanslern säger nej
Justitiekanslern (JK), som prövar statens skadeståndsskyldighet, skriver i sitt beslut att inte alla ofullkomligheter i den statliga verksamheten grundar skadestånd. Det är endast ”rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar” som utgör sådana fel som enligt skadeståndslagen kan ge skadestånd.
JK skriver vidare att staten kan hållas ansvarig inte bara inför bestämmelsen i skadeståndslagen, utan även vid överträdelser av Europakonventionen.
JK skriver att beslutet att mot sin vilja låta genomföra en DNA-undersökning av RN är något som omfattas av artikel 8 i Europakonventionen. Frågan är bara om det utgjort en tillåten eller otillåten inskränkning av rätten till privatliv.
JK konstaterar att det funnits tydligt lagstöd för beslutet och att Europadomstolen inte har prövat den svenska lagstiftningens förenlighet med konventionen i den aktuella frågan. I ljuset av den praxis som finns från Europadomstolen gällande andra staters lagstiftning konstaterar ändå JK att regleringen har haft godtagbara skäl – utreda vilka som ska ha rätt att ärva fadern och utreda det eventuella syskonförhållandet mellan RN och EK.
Sammantaget finner JK att inskränkningen varit proportionerlig – och därmed tillåten. På grund av detta nekas RN skadestånd från staten.
Nästa steg för RN är att föra frågan vidare till Europadomstolen. Om Europadomstolen prövar fallet återstår att se – men i så fall kommer den svenska lagstiftningen synas och vi får ett tydliggörande kring om den svenska regleringen håller gentemot Europakonventionen.
Vad innebär detta i praktiken?
- Faderskapspresumtionen och reglerna kring hur och av vem talan i faderskapsmål får väckas har flera gånger prövats av Europadomstolen. Faderskapspresumtionen har accepterats så länge möjligheterna i stort möjliggör att varje barn ges rätt till två föräldrar och i största möjliga mån till sin biologiska fader.
- För att få stämma staten inför Europadomstolen krävs att de nationella rättsmedlen är uttömda. Detta innebär att den klagande i första hand måste stämma staten i tingsrätten och uttömma den ”vanliga vägen”. Vanligen innebär detta tingsrätt och hovrätt – men om HD meddelar prövningstillstånd fortgår prövningen även dit. I vissa mål är det också justitiekanslern som avgör skadeståndsfrågan, såsom detta.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Obs! Mannen på bilden har inget med artikeln att göra.
Nils Ivars
nils.ivars@alltomjuridik.se