När en domstol ska bedöma om vårdnaden om ett barn ska vara gemensam eller tilldelas enbart en förälder ska särskild hänsyn tas till om föräldrarna har samarbetssvårigheter rörande barnet. Dessa samarbetssvårigheter måste vara av en viss styrka och får inte vara av ”övergående natur” för att bara en förälder ska få vårdnaden. Svea hovrätt ändrar nu en tingsrättsdom genom att fastslå att vårdnaden om en 4-årig pojke ska vara fortsatt gemensam eftersom föräldrarnas samarbetssvårigheter inte är av sådan karaktär att ensam vårdnad kan bli aktuellt.

En mamma begärde att hon ensam skulle ha vårdnaden om sin son vid en vårdnadstvist i Uppsala tingsrätt. Vårdnaden var sen innan gemensam men sonen hade huvudsakligen bott hos mamman, så kallat stadigvarande boende, och haft umgänge med pappan varannan vecka onsdag till söndag.

Som stöd för sitt yrkande anförde mamman att hon och pappan hade så allvarliga samarbetssvårigheter att gemensam vårdnad inte var möjligt. Problemen med samarbetet hade bland annat att göra med hämtning och lämning vid umgänget samt val av förskola.

Vid frågor som rör barns vårdnad, boende och umgänge ska “barnets bästa” alltid vara utgångspunkt för bedömningen. Vad som är förenligt med barnets bästa måste bedömas utifrån omständigheterna i varje specifikt fall. Tingsrätten ansåg att den ovilja och oförmåga som föräldrarna uttryckt angående deras förmåga att kommunicera med varandra ledde till att gemensam vårdnad i detta fall inte var förenligt med sonens bästa.

Tingsrätten ansåg att den som bäst kunde medverka till en fortsatt ”nära och god kontakt” mellan sonen och den andra föräldern var pappan och därför blev han tilldelad ensam vårdnad. Mamman fick rätt till umgänge med sin son varannan vecka och även vid särskilda lov och långhelger.

Svea hovrätt ändrar tingsrättens dom

Mamman överklagade till Svea hovrätt där domstolen nu gör bedömningen att även om föräldrarna har bristande samarbetsförmåga så måste hänsyn tas till att det rör sig om ”två socialt välanpassade och välfungerande vuxna personer” som båda har ett kärleksfullt engagemang i sonen. På grund av detta så borde det finnas förutsättningar för att kontakten mellan föräldrarna kan förbättras framöver. Omständigheter som enligt hovrätten talar för att samarbetet mellan parterna går i en positiv riktning var bland annat ett välfungerande umgänge med pappan där hämtningar och lämningar tycks ha förbättrats efter tingsrättens dom samt stabila förhållanden vad gäller sonens boende och förskola.

Efter en samlad bedömning anser hovrätten att det inte rörde sig om sådana djupgående samarbetsproblem att det helt saknas förutsättningar för att föräldrarna på sikt ska kunna komma överens om frågor som rör sonens omvårdnad. Den gemensamma vårdnaden om sonen ska därför bestå.

Vad innebär detta i praktiken?

• ”Barnets bästa” ska vara avgörande för alla beslut som gäller vårdnad, boende och umgänge. Det betyder att att andra intressen som till exempel rättvisa mellan föräldrarna eller förälderns behov nedprioriteras. Det är självklart mycket svårt att bedöma vad som är barnets bästa i varje enskilt fall, men vissa riktlinjer för bedömningen finns tack vare tidigare avgöranden från Högsta domstolen. Generellt så anses gemensam vårdnad vara till barnets bästa och det ska därför mycket till för att en förälder ska tilldelas ensam vårdnad i Sverige.

• Anledningen till att samarbetssvårigheter kan leda till ensam vårdnad är att gemensam vårdnad bör bygga på att föräldrarna relativt konfliktfritt kan komma överens om frågor som rör barnet eller i vilket fall kan hantera sina delade meningar utan att det drabbar barnet. Dessa utgångspunkter bygger på det faktum att barn inte mår bra av ständiga konflikter mellan föräldrarna samt att barnets omvårdnad påverkas negativt när föräldern inte förmår sätta barnets bästa i första rummet, det vill säga framför sina egna konflikter.

Foto: Jessica Gow/TT

Källa: Nyhetsbyrån Blendow Lexnova

Karin Arleskär

karin.arleskar@alltomjuridik.se