Efter flera års svidande kritik mot Sverige, bland annat från FN:s tortyrkommitté, föreslås nu i en utredning en rad förslag som ska minska de långa svenska häktningstiderna. Allt om Juridik går igenom hur häktningar fungerar och kärnan i vad den nya utredningen föreslår.
Vad innebär det att sitta häktad? I princip kan en häktning vara mer påfrestande än att sitta i fängelse. Sveriges domstolar har traditionellt sett varit väldigt frikostiga med att häkta misstänkta brottslingar och att låta häktningen fortgå. Detta har lett till ibland exceptionellt långa häktningstider, vilket givit internationell kritik ifrån bland annat FN.
Den offentliga utredning som nyligen överlämnats till regeringen föreslår ett antal åtgärder i syfte att minska de många, långa häktningstiderna.
Men för att förstå utredningens förslag ordentligt får vi börja från början.
Häktning är ett tvångsmedel
Utgångspunkten är att alla människor har rätt att röra sig fritt. Rörelsefrihet, brukar det kallas. Staten har dock rätt att enligt vissa, noggrant formulerade regler, inskränka människors rörelsefrihet. Staten har alltså rätt att frihetsberöva människor. Det är dock viktigt att känna till att alla dessa inskränkningar i rörelsefriheten dels måste ha stöd i lag och dels ska vara rimliga och motiverade i det enskilda fallet. Staten får inte frihetsberöva någon i onödan, utan att ha välgrundade skäl.
Det tydligaste exemplet på ett frihetsberövande är kanske fängelsestraffet. Men det finns också andra typer av frihetsberövanden.
Staten kan frihetsberöva individer i syfte att på olika sätt skydda individen och bereda vård. Tvångsvård, med andra ord. Detta inom ramen för LVU (lagen om vård av unga), LPT (lagen om psykisk tvångsvård) och LVM (lagen om vård av missbrukare). Det finns även möjlighet för staten att omhänderta, förflytta eller tillfälligt kvarhålla människor som är berusade, stör ordningen eller liknande.
När det handlar om de ”klassiska” tvångsmedlen vad gäller brottslighet kan man likna det hela vid en trappa. Varje steg får bara utnyttjas en viss tid, innan man måste klättra vidare för att få hålla kvar personen. För varje steg ställs högre och högre krav på bevisning och misstankegrad.
Ett gripande är det första steget och innebär att en polisman rent fysiskt griper en misstänkt brottsling. En polisman får gripa en person om det finns skäl att anhålla personen eller om personen redan är anhållen i sin frånvaro.
Ett anhållande beslutas av åklagare och innebär att åklagaren beslutar att frihetsberöva personen. Anhållande får göras om det finns skäl att häkta. Detta kan verka otydligt, men det innebär i princip att åklagaren ska värdera om personen är misstänkt för ett brott som kan leda till häktning och att det finns tillräckligt med bevisning för att personen ska kunna häktas. Ett anhållande får inte fortgå längre än tre dagar innan ett eventuellt beslut om häktning måste tas.
Häktningsbeslutet måste tas av domstol och får endast tas om det finns anledning att förvänta en fällande dom. Det innebär i princip att domstolen ska göra en preliminär, första bevisvärdering.
Det finns strikta regler för vilka brott staten får frihetsberöva. Gränsen går vid brott som kan ge ett års fängelse eller mer. Det innebär att en person inte kan frihetsberövas för lindriga brott.
Häktningen prövas kontinuerligt
En häktning får alltså bara göras om det finns en tillräckligt stark misstankegrad. Dessutom måste häktningen motiveras utifrån en så kallad häktningsgrund. De tre huvudsakliga grunderna är flyktfara (risk att den häktade avviker och håller sig undan), undanröjning av bevis (att den häktade ska förstöra, hindra eller försvåra bevisning) eller slutligen risken för att den häktade ska begå nya brott.
När tingsrätten beslutar om häktning sätts samtidigt ut en tid inom vilken åklagaren måste väcka åtal. Om inte åtal väcks hävs häktningen och den misstänkte släpps på fri fot. Ofta begär åklagaren förlängning av häktningstiden, eftersom det i regel tar ganska lång tid att bedriva en utredning och skaffa fram tillräckligt med bevis. Vid varje sådan begäran ska domstolen bedöma om häktningsgrund fortfarande föreligger, om det fortfarande finns anledning att vänta en fällande dom och generellt om häktningen framstår som proportionerlig.
Långa häktningstider
Det är i detta avseende som Sverige utmärkt sig. I många fall har domstolar förlängt häktningar ett stort antal gånger, vilket vållat en del kritik.
Ett uppmärksammat exempel är fallet Jonas Falk, som satt häktad i tre och ett halvt år innan han till sist frikändes från narkotikabrottsanklagerlserna.
När en person sitter frihetsberövad och senare släpps fri utgår ett schablonartat skadestånd från staten. Falk begärde 15 miljoner kronor men fick ca 1,6 miljoner kronor.
Utredningens förslag
I utredningen skrivs bland annat följande: ”Det mest ingripande tvångsmedlet är häktning. Om häktning förenas med restriktioner kan den häktade bli avskuren från i princip all kontakt med yttervärlden, trots att han eller hon ännu inte är dömd.”
Samtidigt betonas att häktning är ett viktigt instrument i en process för att kunna utreda och lagföra brott.
Utredningen konstaterar att forskning visar att häktning, i synnerhet med restriktioner och isolering, kan ge skadliga effekter. I synnerhet på unga människor.
Utredarna skriver följande: ”Sammantaget anser vi att det krävs en genomgripande förändring i synen på häktning och den kultur som omgärdar och har omgärdat denna fråga. Vi anser vidare att det är angeläget att antalet barn som är intagna på häkten minskar väsentligt. För detta behövs ny lagstiftning.”
Utredningen föreslår bland annat följande:
Utredningen föreslår att lagändringarna ska träda i kraft under 2018, men det förutsätter att förslagen passerar Sveriges riksdag.
Foto: Maja Suslin/TT
Nils Ivars
nils.ivars@alltomjuridik.se
