EU-medborgare som inte utövar förvärvsverksamhet och som rest in i en annan medlemsstat endast i syfte att erhålla socialt stöd kan nekas vissa sociala förmåner. Det har EU-domstolen slagit fast i ett förhandsavgörande.
Bakgrunden till förhandsavgörandet är ett fall om en rumänsk kvinna och hennes son som bott i Tyskland sedan år 2010. Kvinnan hade aldrig haft ett arbete under de år hon bott i landet. Jobcenter Leipzig nekade därför kvinnan sociala förmåner enligt grundgarantin, det vill säga ekonomiskt bistånd för sina levnadsomkostnader, försörjningsstöd för sonen samt bostads- och uppvärmningsbidrag. Kvinnan överklagade till domstol som begärde förhandsavgörande från EU-domstolen.
EU-domstolen konstaterar nu i sitt förhandsavgörande att medborgare från andra medlemsstater, med avseende på rätten till vissa sociala förmåner (såsom de tyska förmånerna enligt grundgarantin) kan kräva att bli behandlade på samma sätt som medborgarna i den mottagande medlemsstaten endast om vistelsen i den mottagande medlemsstaten uppfyller villkoren i direktivet om ”unionsmedborgare”.
Enligt samma direktiv är den mottagande medlemsstaten inte skyldig att bevilja socialt bistånd under vistelsens första tre månader. För vistelser som överstiger tre månader, men understiger fem år (vilket är fallet i förevarande mål), uppställer direktivet som villkor för uppehållsrätt bland annat att personer som inte utövar förvärvsverksamhet ska ha tillräckliga tillgångar.
En medlemsstat ska således ha möjlighet att neka unionsmedborgare sociala förmåner när dessa inte utövar förvärvsverksamhet, utan uteslutande har utnyttjat den fria rörligheten för att komma i åtnjutande av socialt stöd från en annan medlemsstat trots att de saknar tillräckliga tillgångar för att ha uppehållsrätt där.
Vad avser kvinnan och hennes son konstaterar domstolen att de inte förfogar över tillräckliga tillgångar.
De reste inte in i Tyskland för att söka arbete och trots att kvinnan ansökt om förmåner enligt grundgarantin för arbetssökande följer det av handlingarna i målet att hon inte söker arbete. Hon saknar yrkeskvalifikationer och har hittills varken arbetat i Tyskland eller i Rumänien.
Då kvinnan och hennes son inte förfogar över tillräckliga tillgångar konstaterar domstolen att de inte kan göra anspråk på uppehållsrätt i Tyskland med stöd av direktivet om unionsmedborgare.
“De kan därmed inte åberopa den icke-diskrimineringsprincip som föreskrivs i direktivet och i förordningen om samordning av de sociala trygghetssystemen”, skriver domstolen.
Vad innebär detta i praktiken?
Foto: Anders Jansson/TT
Vanja Eriksson
vanja.eriksson@blendow.se
