fbpx
 
5 februari, 2014

Leijonhufvud om ny sexbrottslag

Det är en lättnad att politikerna nu sluter upp bakom kravet på en bättre sexualbrottslag. Det skriver straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud i en debattartikel i SvD och resonerar kring vilka alternativ för ny lagstiftning som nu kan vara aktuella.

Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt vid Stockholms universitet, har länge drivit frågan om en skärpt sexualbrottslagstiftning. Efter flera uppmärksammade våldtäktsdomar och starka meningsyttringar i media har regeringen nu beslutat att lagen ska utredas – ett beslut som välkomnas av Madeleine Leijonhufvud.

”Det är en stor seger, motståndet har varit hårt, och det är en lättnad att alla politiska partier nu sluter upp bakom kraven på en bättre lag”, skriver hon i debattartikeln som publicerades i SvD på måndagen den 3 februari 2014.

I artikeln resonerar Leijonhufvud kring vilka alternativ för ny lagstiftning som nu kan vara aktuella:

1. Straff kan liksom nu vara begränsat till fall där den ofrivilliga sexhandlingen sker med hot, våld eller i en särskilt utsatt situation, men med ansvaret utvidgat till att också gälla handlande av grov oaktsamhet. Då kommer det att räcka att den handlande misstänkte eller borde ha insett den andras belägenhet.

2. Straff kan gälla också fall där den andra varken är (eller i alla fall inte kan bevisas ha varit) slagen, hotad, berusad eller dylikt men inte har samtyckt – i ord, handling eller på annat sätt – till den sexuella handlingen. En sådan lagregel kan i sin tur antingen begränsas genom att det ska krävas uppsåt, det vill säga den handlande ska åtminstone ha misstänkt att den andra inte ville och struntat i det, eller också kan den omfatta också grovt oaktsamt handlande.

Det är alltså inte så som det ibland framställts, skriver Leijonhufvud, att man har att välja mellan ”en samtyckeslag” eller ”en oaktsamhetsreglering” och hänvisar till Norge och Kanada som har straffbelagt sex utan samtycke med bestämmelser som finns under både punkt ett och två.

”Det finns alltså ingen motsättning, inget antingen eller, mellan ett krav på samtycke i lagen och ett oaktsamhetsansvar”, skriver hon.

Enligt Madeleine Leijonhufvud är det av stor vikt att ha både en samtyckeslag och en oaktsamhetsreglering.

”Det förra är viktigt som signal och normgivare och kan medverka till färre övergrepp. Det senare gör också det, eftersom risken att bli dömd om man faktiskt harutnyttjat en berusad eller sovande person faktiskt ökar”, skriver hon och fortsätter:

”Men om ansvaret fortfarande bara ska gälla vid våld, hot och särskilt utsatta situationer blir signalen fortsatt fel: ett nej behöver bara respekteras i vissa fall, inte alltid. En sådan ordning motsvarar definitivt inte den syn som idag gäller i vårt jämställda Sverige.”

Leijonhufvud understryker att det är brådskande att gå från ord till handling då ”priset för politisk långbänk betalas av dagens unga”.

Läs debattartikeln i sin helhet här:

Foto: Maja Suslin / TT

Vanja Eriksson

vanja.eriksson@blendow.se