Långt ifrån affärsjuridik, banktransaktioner och mångmiljontvister pågår fortsatt de juridiska turerna kring den svenska licensjakten på varg. Många upplever juridiken vara förvirrande och rörig på området och vi får då och då frågor om vargjakten. Allt om Juridik ger därför en snabb, förenklad beskrivning av vargjaktsdomen från förvaltningsrätten i Uppsala.
Bakgrunden är att ett antal länsstyrelser i Sverige beslutade om licensjakt på varg under januari och februari 2016. Dessa beslut överklagades av en rad intresseorganisationer till Naturvårdsverket.
Det aktuella fallet rör beslutet om jakt i Färnareviret i Västmanlands län. Länsstyrelsen i Västmanlands län beslutade om jakt på högst sex vargar. Naturvårdsverket gjorde samma bedömning, med skillnaden att beslutet skulle kunna ändras om det skulle vara sannolikt att en genetiskt viktig varg skulle uppehålla sig i jaktområdet. I klartext skulle då vargen kunna skyddas genom att jakten stoppades.
Även detta beslut överklagades. Tidigare hade Alliansregeringen beslutat att ändra överklagandereglerna så att Naturvårdsverket skulle utgöra sista instans. Denna regeländring har dock satts ur spel sedan Högsta förvaltningsdomstolen före årsskiftet fastslagit att EU-rätten kräver att en domstolsprövning ska kunna göras. Eftersom EU-rätten trumfar nationella regler så tillåter man åter överklaganden till domstol.
Däremellan stoppades jakten i väntan på att överklagan skulle prövas. Detta kallas inhibition. Inhibitonsbesluten överklagades också, vilket förvirrat många oinvigda. Men det beslut som nu prövats av förvaltningsrätten i Uppsala är alltså själva grundfrågan – beslutet om jakt på sex vargar i Färnareviret.
Hur görs prövningen egentligen?
Utgångspunkten är att vargen är fridlyst. De tyngsta skyddsreglerna finns i det så kallade art- och habitatdirektivet från EU, som är bindande för Sverige. Utöver detta finns regler i den svenska jaktlagen och jaktförordningen.
Skyddet för varg är inte absolut; det finns flera undantag som gör att exempelvis jakt kan genomföras. Vad som dock krävs är att det finns godtagbara ändamål för att tillåta ett sådant undantag och att det inte finns någon annan lämplig lösning för att nå ändamålet. Undantaget får inte heller hota att den aktuella artens (här: vargens) gynnsamma bevarandestatus i artens naturliga utbredningsområde.
Kort sagt: vargen får jagas om vargstammen tål jakt, det finns godtagbara skäl för att jaga och skälen inte kan uppnås på annat, mindre ingripande sätt, till exempel utan att vargar skjuts.
Det som myndigheter och domstolar då har att pröva är helt enkelt om 1) det angivna ändamålet med vargjakten är godtagbart, 2) ändamålet kunnat nås på annat sätt och 3) om vargstammen tål den planerade jakten utan att ”gynnsam bevarandestatus” hotas.
Slutligen finns i EU-rättens praxis en allmän proportionalitetsprincip som något förenklat betyder att ändamålen inte får helga medlen. Dessutom framgår av praxis att undantag från art- och habitatdirektivet ska tolkas restriktivt, alltså att det krävs starka skäl för att få utnyttja undantagen.
Vilket undantag har åberopats?
I det här fallet har både länsstyrelsen och Naturvårdsverket grundat jaktbeslutet på artikel 16.1 e i art- och habitatdirektivet, vilket innebär ”insamling och förvaring” av skyddade arter.
Detta har tidigare tolkats som att även jakt – dödande – omfattas. På så vis finns ett undantag som kan användas.
Vad har jakten för ändamål? Och är ändamålet godtagbart?
Länsstyrelsen har angett att huvudsyftet med jakten är att minska koncentrationen av varg i vissa delar av landet där trycket är som störst. Detta för att begränsa de socioekonomiska konsekvenserna och möjliggöra tamdjurshållning i högre grad. En minskning av vargstammen lindrar konflikten mellan människa och varg och ska enligt länsstyrelsen öka toleransen av varg i de utsatta områdena. Dessutom finns en fastslagen förvaltningsplan om att minska förekomsten av varg i vissa områden.
Förvaltningsrätten måste då pröva om detta syfte är godtagbart i sig. Om det inte är acceptabelt så faller prövningen redan här.
Rätten konstaterar att länsstyrelsens skäl överensstämmer med de fastslagna riktlinjerna av riksdag och regering. Domstolen understryker dock att detta i sig inte räcker för att jaktbeslutet ska vara godtagbart. Det spelar med andra ord ingen roll om det finns en fastslagen förvaltningsplan; strider förvaltningsplanen mot EU-reglerna så har EU-reglerna företräde.
Domstolen skriver i sin dom att praxis kring vad som är ett godtagbart ändamål inte har berörts speciellt mycket i rättspraxis. Den juridiska marken är relativt obevandrad, skulle man kunna säga.
Förvaltningsrätten tittar därför på den sparsamma praxis som finns, bland annat på ett tidigare avgörande från en annan förvaltningsrätt. Sådan praxis väger emellertid inte speciellt tungt, eftersom det inte utgör ett prejudikat från högsta instans, vilket här är Högsta förvaltningsdomstolen.
Sammantaget tolkar förvaltningsrätten rättsläget på följande sätt:
– Syftet att ”minska förekomsten och koncentrationen av varg” kan inte i sig utgöra ett legitimt syfte. Det är snarare ett medel för att uppnå ett annat syfte.
– Syftet att ”begränsa socioekonomiska konsekvenser” och ”förbättra möjligheterna för tamdjurshållning” är godtagbara ändamål för jakt.
Är jakten då ändamålsenlig och proportionerlig?
Vi repeterar: även om syftet i sig är godtagbart så måste de vidtagna åtgärderna (jakten) faktiskt uppfylla det tilltänkta ändamålet. Länsstyrelsen har bedömt att jakt är det lämpliga tillvägagångssättet och att det bästa är att upplösa hela revir, medan vissa revir lämnas orörda.
Sammantaget anser inte förvaltningsrätten att länsstyrelsen eller Naturvårdsverket kunnat presentera tillräckliga bevis eller stöd för sina argument om att den föreslagna jakten är ändamålsenlig.
Ett exempel är att det endast lagts fram ”mycket sparsamt” vetenskapligt underlag inför domstolen. Enligt rätten framstår sambandet mellan jakten och minskade socioekonomiska konsekvenser som ”oviss”.
Med andra ord har inte länsstyrelsen i sin motivering av beslutet kunnat bevisa att jakten de facto skulle nå upp till de önskade ändamålen – att begränsa de socioekonomiska konsekvenserna.
På så vis fastslår domstolen att jaktbeslutet inte har bevisats vara ändamålsenligt och inte heller proportionerligt. Därför säger domstolen nej till vargjakt.
Värt att notera är att andra förvaltningsrätter i detta nu prövar liknande jaktbeslut i andra revir och de kan teoretiskt komma till andra slutsatser.
För den intresserade ger sidan 17 i domen en kort sammanfattning av domstolens bedömning. Domen kan begäras ut av förvaltningsrätten i Uppsala, då den är offentlig handling.
Nils Ivars
nils.ivars@alltomjuridik.se
