En man åtalades för fornminnesbrott efter att han låtit bygga en pool i ett fornlämningsområde – detta trots att han hållit sig utanför markeringen på kartan. Mannen frias dock i tingsrätten.
Mannen som senare åtalades var arrendator på en fastighet i södra Sverige. 2002 fick mannen kännedom om att det fanns fornlämningar på fastigheten, varpå han kontaktade Länsstyrelsen och fick ut en karta.
På kartan hade en för hand tecknad ring ritats ut, med en tillhörande text som sade ”fornlämningsområde”.
När mannen lät bygga poolen uppgav han i domstolen att han varit mycket noggrann med att inte gräva innanför det markerade området.
”Fornlämningsområden har inga gränser”
Åklagaren ifrågasatte inte mannens version, men eftersom Länsstyrelsen anförde att ett fornlämningsområde inte kan ha så fasta, exakta gränser som var utmärkt på kartan, så skulle det ändock röra sig om ett fornminnesbrott.
Tingsrätten anför att det ur ett straffrättsligt perspektiv vore ett stort problem att inte kunna fastställa en tydlig gräns för fornlämningsområdet.
Detta eftersom grunden i straffrätten är tydlighet och förutsebarhet – medborgarna ska alltså kunna ha rimlig insikt om vad som är lagligt och vad som är straffbart. Att inte definiera fornlämningsområdet utifrån en fast gräns menar tingsrätten är ”mycket problematiskt… med hänsyn till de krav som i allmänhet i brottmålsprocessen ställs på förutsägbarhet och legalitet.”
Tingsrätten anser att mannen har grävt mycket nära det utmarkerade området, vilket gör att han enligt domstolen borde ha kontaktat Länsstyrelsen innan han började gräva.
Domstolen finner däremot inte att detta ”misstag” är så stort att mannen ska anses oaktsam i lagens mening – och tingsrätten friar därför mannen.
Vad innebär detta i praktiken?
Nils Ivars
nils.ivars@alltomjuridik.se
