Brottet egenmäktighet med barn tillhör de så kallade “brotten mot familj” och innebär att någon utan tillstånd skiljer ett barn under 15 år från sin vårdnadshavare. Brottet kan även begås av en förälder med gemensam vårdnad om barnet om denne skiljer barnet från den andra vårdnadshavaren utan beaktansvärd anledning. En sådan situation kan uppstå när en förälder efter umgänge med barnet vägrar återlämna det till den andra föräldern.
En kvinna höll sin nu 10-åriga son gömd från sin pappa mellan september 2013 och december 2015 och åtalades därför för grov egenmäktighet med barn i Västmanlands tingsrätt. Kvinnan erkände att hon hållit sonen gömd och förklarade sitt agerande med att hon befunnit sig i en nödsituation eftersom pappan enligt henne utsatt sonen för sexuella övergrepp.
Efter de påstådda övergreppen hade en förundersökning inletts år 2011 men den lades ner och ledde alltså aldrig till något åtal. I början av september 2013 hade tingsrätten beslutat att pappan skulle ha ensam vårdnad om sonen. Kvinnan hade senare i september 2013 tagit emot ett samtal från mamman till mannens dotter. Mamman till dottern hävdade att pappan hade förgripit sig även på dottern. Kvinnan bestämde sig kort därefter för att gå under jorden med sin son för att skydda honom från pappan.
Tingsrättens bedömning
Västmanlands tingsrätt bedömde inledningsvis om nödbestämmelsen kan användas i en sådan här situation. Nödbestämmelsen innebär i grova drag att en i och för sig brottslig gärning (egenmäktighet med barn, i det här fallet) kan tillåtas om det är en nödsituation. Efter en hänvisning till ett tidigare avgörande från Högsta domstolen, HD, konstaterar tingsrätten att nöd kan åberopas när det finns risk för att barnet utsätts för övergrepp.
Av fallet från HD framgår dock att när en domstol gjort sin bedömning och tilldelat den ena föräldern vårdnaden är utrymmet mycket litet för den andra föräldern att göra en egen riskbedömning i strid med domstolens. Kvinnan hade alltså åberopat nöd när hon gömde sin son, trots att det fanns en domstolsdom på att pappan skulle ha vårdnaden.
Den nedlagda förundersökningen från år 2011 hade beaktats av domstolen när den tilldelade pappan ensam vårdnad om sonen. Enbart det samtal som kvinnan senare tog emot, där nya övergreppsanklagelser framfördes, medförde inte enligt tingsrätten att en nödsituation förelåg – och inte heller att kvinnan haft anledning att tro att så var fallet.
Någon nödsituation fanns därför inte, menade rätten. Tingsrätten bedömde att brottet fick anses vara av normalgraden trots att det pågått under cirka två års tid. Detta eftersom sonen haft ett så gott som normalt liv och ingen bevisning lagts fram som pekat på någon negativ påverkan på sonen efter att ha levt under falsk identitet. Kvinnan dömdes till fyra månaders fängelse.
Hovrättens bedömning
Efter överklagande har nu Svea hovrätt i viss mån ändrat tingsrättens dom. Svea hovrätt anser att det faktum att sonen levt under falsk identitet måste ha varit påfrestande för honom samt medfört inskränkningar och risker i hans liv. Han har även varit helt avskuren från kontakt med pappan samt dennes familj. Kvinnan har inte heller frivilligt avbrutit bortförandet utan det skedde endast på grund av att hon blev gripen av polis. Dessa faktorer anser hovrätten leder till att brottet ska bedömas som grovt.
Trots att hovrätten ”omrubricerar” brottet till en allvarligare grad menar hovrätten att det med hänsyn till omständigheterna finns utrymme att bestämma påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst istället för fängelse.
Vad innebär detta i praktiken?
Foto: Tomas Oneborg/TT
Källa: Nyhetsbyrån Blendow Lexnova
Karin Arleskär
karin.arleskar@alltomjuridik.se
