fbpx
 
23 mars, 2017

Tre barn tvångsomhändertas – trots vilja att bo med sin pappa

Efter att socialnämnden tvångsomhändertagit tre barn upphävde förvaltningsrätten beslutet rörande två av barnen. Trots att samtliga barn vill bo hos sin pappa har nu kammarrätten bestämt att de alla tre ska omhändertas och bo på ett ungdomshem.

Tre barn, åtta, tio respektive tolv år gamla omhändertogs i oktober 2016 av en socialnämnd i Stockholm enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Omhändertagandena hade föregåtts av ett flertal orosanmälningar om att barnens pappa, som hade vårdnaden om dem, utsatt dem för våld i hemmet. Detta hade även först bekräftats av två av barnen i samtal med psykologer. Barnen tog senare tillbaka sina uppgifter om våld i hemmet.

När förvaltningsrätten prövade om omhändertagandena skulle bestå framkom bland annat att pappan nekat ett av barnen det särskilda stöd som skolan påpekat att det behöver, och ansett att det inte finns några problem i hemmet. Två av barnen uppgav att de ville fortsätta bo hos pappan, medan det tredje och äldsta barnet inte ville det. Förvaltningsrätten fäste stor vikt vid att det äldsta barnet upgett att han var rädd för pappan och inte ville bo hos honom.

Med anledning av att läget för det barnet som inte ville bo hos pappan ansågs mest akut och att Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, ansett att det bästa för barnens utveckling vore att inte bo tillsammans med varandra, bedömde förvaltningsrätten att det äldsta barnet fortsatt skulle fortsätta att vara omhändertaget enligt LVU medan de två andra barnen skulle flytta hem till pappan.

Socialnämnden överklagade domen till kammarrätten och begärde att samtliga barnen skulle omhändertas. Föräldrarna överklagade i sin tur och krävde att beslutet om omhändertagande för det äldsta barnet skulle upphävas. I kammarrätten begärde samtidigt barnens ombud samma sak som föräldrarna, då det äldsta barnet hade ändrat inställning och ville bo med pappan igen.

Kammarrätten konstaterar inledningsvis att ett tvångsomhändertagande är en mycket ingripande åtgärd både för ett barn och dess familj. Barnens berättelse och subjektiva upplevelser ska därför väga tungt i utredningen.

Samtidigt ska hänsynen till barnets bästa alltid ges företräde. De barn som efter förvaltningsrättens dom flyttat hem till pappan har visat en negativ utveckling och bland annat varit inblandade i våldsamheter med andra barn i skolan. Kammarrätten menar att detta är en stark indikation på att barnens problem är förknippade med deras hemförhållanden. Jourmamman som haft hand om barnen då de omhändertagits har uppgett i förhör att barnen berättat om bestraffningar i hemmet och att de blivit förvånade över att få mat då hon sagt ifrån efter att de gjort något dumt.

Sammantaget finner kammarrätten att det finns sådana brister i pappans omsorg om barnen att det bästa för dem är att inte bo hemma hos pappan. Trots att samtliga barn önskar att få bo hos pappan ska de alltså tvångsomhändertas och vårdas utanför hemmet till dess att något behov inte längre finns. Två nämndemän var skiljaktiga och tyckte att förvaltningsrättens dom skulle fastställas.

 

Vad innebär detta i praktiken?

  • En vårdnadshavare ska självständigt försöka se till att barnens behov tillgodoses, i det finns en skyldighet  att inte bara acceptera insatser som erbjuds utan också att själv initiera att relevanta åtgärder vidtas.
  • LVU är en skyddslag för unga, och ska endast användas om det finns en påtaglig risk för att barns hälsa eller utveckling skadas. Eftersom det är en vårdlag ska främst hänsyn tas till vad som anses vara bäst för barnet, vilket inte alltid är samma sak som barnet själv vill.

 

Foto:  JONAS EKSTRÖMER / TT

Källa: Nyhetsbyrån Blendow Lexnov

Felix Sjöberg

felix.sjoberg@alltomjuridik.se