Ett kreditbolag stämde Stockholms läns landsting eftersom bolaget ansåg sig ha rätt till betalning enligt ett avtal om leverans av maskiner. Enligt landstinget hade dock avtalet sagts upp eftersom några maskiner aldrig levererades. Tvisten fick sin slutliga lösning först i domstol.
Under våren 2012 slöts en överenskommelse mellan en tillförordnad verksamhetschef på Astrid Lindgrens barnsjukhus, ett kreditbolag och en leverantör av maskiner för förstöring av bland annat lustgas. Avtalen avsåg hyra av maskiner för destruktion av lustgas och var konstruerade så att kreditbolaget skulle betala leverantören av maskinerna då leverans av dessa skett, och sjukhuset skulle i sin tur betala kreditbolaget.
Leverantören upprättade också två bilagor, där det bland annat framkom att månadsavgiften för det första året låg på noll kronor, och att avtalet kunde sägas upp under första året. Några maskiner levererades dock aldrig och i september 2012 gick leverantören i konkurs.
Det har sedan dess uppstått en tvist mellan Stockholms läns landsting – som sjukhuset tillhör – och kreditbolaget om avtalets innebörd. Landstinget menar att det i avtalen ingick en överenskommelse – vilket framgår av de av leverantören upprättade bilagorna till avtalet – om att det första året skulle vara en kostnadsfri prövotid. Enligt landstingen så hade avtalet upphört innan prövotiden löpt ut och därför var landstinget inte betalningsskyldigt. Kreditbolaget hävdade dock att bolaget inte kände till denna överenskommelse.
Den tillförordnade verksamhetschefen på sjukhuset som undertecknade avtalet och bilagorna hade också vid tillfället undertecknat två leveransgodkännanden. Någon leverans hade sedan inte skett. Kreditbolaget menade att detta utgjorde ett skadeståndsgrundande avtalsbrott.
Landstinget har i sin tur uppgett att verksamhetschefen hade skrivit på leveransavtalet eftersom deras kontaktperson hos leverantören berättat att detta var nödvändigt för produktionen av utrustningen. Landstinget hävdade också att den tillförordnade chefen inte hade befogenhet att teckna avtalet, eftersom avtalet skulle löpa under fem år och kosta en relativt stor summa pengar.
Tingsrätten gick på landstingets linje, och konstaterade att det från sjukhusets sida måste ha framstått som om avtalet från kreditföretaget och bilagorna leverantören var en enhet. I och med detta ansågs kreditföretaget bundet av de bilagor som leverantören hade upprättat. Detta medförde bedömningen att avtalet blev uppsagt inom ett år. Kreditbolaget kunde därför inte kräva någon betalning enligt det.
Kreditbolaget överklagade tingsrättens dom till hovrätten som fastställde domen, men med en annan motivering. Enligt hovrätten hade den tillförordnade chefen inte haft befogenhet att ingå avtalet för sjukhusets räkning, eftersom hyresavtalet dels sträckte sig över en så pass lång tid, och dels då det handlade om en helt ny sorts utrustning för sjukhuset. Hovrätten anser därför att landstinget inte är bundet av avtalen. Därmed föreligger heller inte någon skadeståndsskyldighet på grund av avtalsbrott. Enligt hovrätten hade kreditbolaget inte heller varit tillräckligt noga i sin undersökning om chefen var behörig att ingå avtal för sjukhusets räkning. Bolaget kan därför inte heller med framgång hävda att det haft en befogad tillit om att verksamhetschefen varit behörig att företräda landstinget och kan inte heller få rätt på denna grund.
I och med att kreditbolaget förlorat både i tingsrätt och hovrätt ska de betala landstingets rättegångskostnader i båda instanser.
Vad innebär detta i praktiken?
Foto: Anders Wiklund/TT
Källa: Nyhetsbyrån Blendow Lexnova
Ellen Sjöberg
