Konkurrensklausul i anställningsavtal kan inte tillämpas på rekryterare utan nyckelposition
Arbetsdomstolen beslutade att då en rekryterare inte ansågs ha företagsspecifik kunskap kunde denne inte anses bunden av konkurrensklausulen i anställningsavtalet, varpå inget hinder förelåg för rekryteraren att ta anställning hos en konkurrent.
En kvinna som var anställd som rekryterare på ett företag som rekryterar och headhuntar skandinaviska och europeiska specialist- och överläkare åt danska sjukhus slutade på rekryteringsfirman i oktober 2018, då hennes anställning hade varat i knappt fyra år.
I hennes anställningsavtal fanns en konkurrensklausul som vid vite förbjöd henne att inom 12 månader efter anställningens upphörande började arbeta i en konkurrerande verksamhet. Då kvinnan efter anställningen upphörde tog anställning hos en konkurrent ansökte bolaget, kvinnans tidigare arbetsgivare, vid tingsrätten om att kvinnan skulle förbjudas ta anställning hos konkurrenten fram tills den 10 oktober 2019, annars skulle vite om en halv miljon kronor utgå.
Det centrala vid bedömningen av en konkurrensklausul är att man ska beakta om en arbetsgivare har ett berättigat syfte med konkurrensbegränsningen, varpå Malmö tingsrätt ansåg att rekryteringsfirman i förhållande till det material tingsrätten hade att bedömda, inte hade ett sådant berättigat syfte.
Bolaget menade att kvinnan hade haft en nyckelposition. Tingsrätten gick dock på kvinnans linje so menade att hon hade varit en av tre rekryterare varav de andra två rekryterarna hade haft mer ansvar, och hon därmed inte skulle anses haft en nyckelroll i rekryteringsfirman. Tingsrätten avslog därmed rekryteringsfirmans begäran om att tillfälligt förbjuda kvinnan från att konkurrera med det bolag hon tidigare varit anställd.
Tingsrättens dom överklagades till Arbetsdomstolen som gjorde en annan bedömning avseende rekryteringsfirmans berättigade syfte till den aktuella konkurrensklausulen. Arbetsdomstolen ansåg att det berättigade syftet med konkurrensklausulen var att skydda företagsspecifik information samt befintlig och potentiell bemanningspersonal. Arbetsdomstolen gjorde däremot samma bedömning som tingsrätten avseende att konkurrensklausulens längd om ett år och kompensationen under denna karenstid var skälig.
Däremot ansåg Arbetsdomstolen att det gick att ifrågasätta om det var skäligt med ett konkurrensförbud som innebar en inte obetydlig begränsning av kvinnans möjligheter att utöva yrkesverksamhet. Arbetsdomstolen framhäver att kvinnan inte hade någon särställning i bolaget, förutom att hon var aktieägare, att hon inte hade något ansvar för annonsering och marknadsföring, att hon saknade kunskap om villkoren som förelåg mellan bolaget och kunderna samt dessutom saknade mandat att utan i det enskilda fallet överskrida vad bolaget bestämt om läkarnas villkor. Arbetsdomstolen nämner dessutom att hon inte hade sådan företagsspecifik information som skulle kunna motivera konkurrensklausulen då uppgifterna om läkarnas placering och specialistkompetens var tillgänglig för andra företag. Arbetsdomstolen beslutade därmed att bolaget inte kunnat visat på sannolika skäl för att kvinnan skulle vara bunden vid konkurrensförbudet i hennes tidigare anställningsavtal och att tingsrättens dom stod fast.
___________________________________
Författare: Josefine Petersen, Allt om Juridik
Källa: Blendow Lexnova
Målnr: Arbetsdomstolen B 23/19
Foto: Claudio Bresciani / SCANPIX
