Fyra personer tog tillsammans ett banklån på 2,3 miljoner kronor för att köpa en fastighet – som drygt tre år senare såldes för endast 50 000 kronor. Låntagarna hävdade att banken varit vårdslös vid kreditgivningen och att de inte borde behöva betala tillbaka hela lånet. Varken tingsrätten eller hovrätten håller dock med.

De fyra personerna hade köpt fastigheten i Hedemora i maj 2010 för 2,3 miljoner kronor och hade fått ett banklån på motsvarande summa mot säkerhet i fastigheten. När låntagarna slutade att betala ränta och amortering sade banken upp lånet till omedelbar betalning i oktober 2011.

Fastigheten såldes i december 2013 för 50 000 kronor, varefter det uppstod tvist om återbetalningen av lånet.

De fyra låntagarna ansåg att banken hade varit grovt vårdslös vid kreditgivningen – både beträffande deras ekonomiska förutsättningar att betala tillbaka lånen och beträffande värderingen av fastigheten. De hävdade bland annat att banken vid värderingen hade blandat ihop den aktuella fastigheten med en annan intilliggande fastighet. De begärde därför att deras återbetalningsskyldighet skulle bortfalla helt eller delvis.

Falu tingsrätt konstaterade att vårdslös kreditgivning endast i undantagsfall kan leda till att låntagaren blir fri från återbetalningsskyldighet.

Låntagarna och banken var förvisso ense om att någon värdering av den aktuella fastigheten aldrig skedde, men enligt tingsrätten hade misstaget vid fastighetsvärderingen dock inte haft någon större betydelse, bland annat eftersom banken vid kreditprövningen funnit att det fanns ett utrymme i köparnas ekonomi för att klara lånen.

Att fastigheten sedan inte hade gått att sälja för mer än 50 000 kronor berodde enligt mäklaren på att det var ett speciellt objekt och att marknadsvärdet ”är det som en köpare helt enkelt är beredd att betala”.

Sammanfattningsvis ansåg tingsrätten att det inte att de fyra låntagarna hade kunnat visa att bankens kreditgivning hade varit vårdslös.

Svea hovrätt fastställer nu tingsrättens dom.

Hovrätten konstaterar bland annat att banken har jämfört det pris som köparna var villiga att betala dels med fastighetens taxeringsvärde, dels med kvadratmeterpriset på andra fastigheter i området samt gjort en okulär yttre besiktning av fastigheten.

Hovrätten anser inte att banken har haft skyldighet att vidta några ytterligare åtgärder och banken har därför inte brustit i god kreditgivningssed. Tingsrättens dom ska därför stå fast.

Vad innebär detta i praktiken?

• Banker och andra kreditgivningsinstitut ska i enlighet med god kreditgivningssed granska låntagarens ekonomi och förutsättningar att betala av lånet. I undantagsfall, om långivaren varit vårdslös, kan lånet skrivas av. Huvudregeln är dock att lånen ska betalas. Däremot kan man konstatera att i fallet ovan hade banken en dålig säkerhet (50.000 kr) för det stora lånet, så ifall låntagarna skulle försättas i personlig konkurs skulle största delen av bankens fordran enbart bli oprioriterad i konkursen.

Foto: TT

Nils Ivars/Karin Hassel

nils.ivars@alltomjuridik.se