Förvaltningsrätten konstaterar, “med hänvisning till de så kallade livets regler”, att en investering på tre miljoner kronor “inte görs utan en förväntan att få något tillbaka”. Detta är en av orsakerna till att den 54-årige mannen enligt Kammarrätten ska betraktas som faktiskt företrädare för sin dotters bolag och därför ska betala 68 miljoner kronor till staten i obetalda skatter.
Skatteverket krävde att en 54-årig man, solidariskt med ett bolag, skulle betala bolagets obetalda skatter och avgifter på totalt 68 204 367 kronor till staten. Skatteverkets motivering var att mannen varit så kallad faktisk företrädare för bolaget – som dock ägdes av hans dotter.
Mannens dotter, född år 1992, var inte bara ensam aktieägare utan även ensam firmatecknare.
Mannen överklagade Skatteverkets beslut till Förvaltningsrätten i Stockholm. Rätten konstaterade att en företrädare för ett bolag kan åläggas personligt betalningsansvar för ett bolags obetalda skatteskulder under förutsättning att företrädaren uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har låtit bli att betala bolagets skatt. Förvaltningsrätten kom dock fram till att Skatteverkets utredning tydligt visade att mannen hade haft ett bestämmande inflytande i bolaget och att han därmed skulle betraktas som faktisk företrädare.
Som faktisk företrädare har i praxis ansetts vara den, som utan att vara formell ställföreträdare, har ett bestämmande inflytande över ett företag och ett väsentligt ekonomiskt intresse av dess verksamhet.
Förvaltningsrätten hänvisar till Skatteverkets utredning och konstaterar bland annat att bolaget och mannen har haft samma adress, att mannen tillskjutit bolaget 3 000 000 kronor och att mannen tidigare har varit legal företrädare för bolaget – samt varit den som fört bolagets talan i praktiken.
Sammantaget ansåg förvaltningsrätten att Skatteverkets utredning tydligt visade att mannen hade haft ett betydande inflytande över bolaget. Det faktum att han hade tillskjutit tre miljoner kronor till bolaget visade också att han hade haft ett väsentligt ekonomiskt intresse i bolaget. Förvaltningsrätten konstaterade därför med hänvisning till de så kallade livets regler, att en sådan investering inte görs utan en förväntan att få något tillbaka.
Eftersom mannen enligt förvaltningsrätten inte hade betalat bolagets skatter och avgifter – och inte heller sett till att en samlad avveckling av bolagets skulder hade kommit till stånd – ansågs han ha agerat i vart fall grovt oaktsamt. Förvaltningsrätten gick därför på Skatteverkets linje och dömde mannen att, solidariskt med bolaget, betala de 68 miljoner kronorna till staten.
Domen överklagades till Kammarrätten i Stockholm.
Mannen hävdade att de tre miljoner kronorna i själva verket hade varit ett lån för att hjälpa dottern – någonting som dottern också vittnat om.
Kammarrätten anser dock, liksom förvaltningsrätten, att utredningen i målet starkt talar för att mannen verkligen är den som har varit faktisk företrädare för bolaget under den tid som skatterna och avgifterna förföll till betalning och att han av i vart fall av grov oaktsamhet har låtit bli att betala dem.
Även Kammarrätten avslår därför mannens överklagande.
Vad innebär detta i praktiken?
Foto: TT
Eva Clasö/Vanja Eriksson
