En man hjälpte sin farbror sälja farbroderns bil. Efter att farbrodern avlidit krävde dödsboet brorsonen på köpeskillingen för bilen. Brorsonen menade att han hade vidarebefordrat den mottagna ersättningen, medan dödsboet menade att pengarna från bilförsäljningen aldrig hade betalats ut.

Ett dödsbo väckte talan vid Uppsala tingsrätt mot den avlidnes brorson. Dödsbodelägarna var alltså släktingar till brorsonen som de lät stämma på drygt 175 000 kronor.

Bakgrunden till familjetvisten var att brorsonen hade hjälpt sin farbror, det vill säga den avlidne, att sälja hans bil. Brorsonen hade alltså agerat mellanman och förmedlat bilköpet. Brorsonen hade också tagit emot köpeskillingen för sin farbrors räkning.

En grundläggande princip är att mellanmän, oavsett om det rör sig om en fullmäktig, en kommissionär eller en handelsagent, är redovisningsskyldig för en sådan köpeskilling som mottas för uppdragsgivarens räkning.

Dödsboet menade att brorsonen inte hade redovisat den influtna köpeskillingen, medan brorsonen invände att pengarna hade redovisats kontant till farbrodern.

Uppsala tingsrätt slog fast att brorsonen i egenskap av mellanman hade haft en redovisningsskyldighet gentemot farbrodern. Domstolen noterade också att utredningen i målet gav stöd för att mannen mycket riktigt hade tagit ut 180 000 kronor från sitt bankkonto, vilket skulle kunna tala för att han de facto hade redovisat pengarna kontant så som han påstod inför domstolen. Dessutom kunde vissa vittnesuppgifter peka på att brorsonen hade överlämnat pengarna till farbrodern. Men, skulle detta räcka?

Bevisbördan för att pengarna verkligen redovisats vilar nämligen på den redovisningsskyldige. Eftersom det inte fanns något kvitto på transaktionen mellan brorsonen och farbrodern ansåg tingsrätten inte att brorsonen hade lyckats bevisa att pengarna hade redovisats. Eftersom bevisen inte var starka nog kom rätten till slutsatsen att pengarna inte skulle anses redovisade.

Tingsrätten biföll därför dödsboets anspråk och ålade brorsonen att utge 175 000 kronor till dödsboet.

Brorsonen överklagade till Svea hovrätt, som nu har prövat målet.

Brorsonen argumenterade för att det i en situation som den aktuella, där han har hjälpt en anhörig, så borde bevisbördan istället kastas om; och det skulle vila på dödsboet att bevisa att betalning inte hade skett. Han ansåg att beviskravet i vart fall borde sänkas så att något kvitto inte skulle behöva visas, utan att annan bevisning skulle räcka.

Enligt hovrätten saknades det dock skäl att kasta om bevisbördan eller sänka beviskravet. Hovrätten lutade sig mot praxis från Högsta domstolen avseende bevisning i en relation mellan närstående.

Liksom tingsrätten ansåg hovrätten att mannen inte hade lyckats bevisa att betalning har skett. Överklagandet avslogs därför.

HD har inte meddelat prövningstillstånd, vilket gör att mannen nu måste betala ersättningen till dödsboet.

Vad innebär detta i praktiken?

• Om du som fullmäktig, kommissionär, handelsagent eller liknande tar emot betalning för din huvudmans räkning är du redovisningsskyldig för dessa medel. Det innebär bland annat att du måste avskilja pengarna från dina egna tillgångar, exempelvis genom att ha dem på ett separat konto. Det är vidare du som mellanman som måste ha bevis för att du redovisat pengarna till din huvudman, inte tvärtom. Ha därför för vana att göra alla transaktioner elektroniskt eller skriv kvitton.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Källa: Nyhetsbyrån Blendow Lexnova

Nils Ivars / Sophia Lindstedt, Lexnova

nils.ivars@alltomjuridik.se