fbpx
 
1 november, 2016

Kvinna som vägrat ta läkare i hand nekas diskrimineringsersättning

Ett uppmärksammat diskrimineringsmål har nu slutligt avgjorts. En kvinna nekades läkarundersökning, men får ingen ersättning. Varför? Jo, det gäller att skilja på bevisfrågor och rättsfrågor. Vi förklarar!

En kvinna besökte en läkarmottagning för att göra en undersökning. När läkaren som skulle undersöka kvinnan sträckte fram sin hand för att hälsa på henne avböjde hon handslaget av religiösa skäl. Detta fick läkaren att relativt omgående lämna rummet, utan att ha genomfört någon undersökning.

Diskrimineringsombudsmannen tog sig an fallet

Den som upplever sig ha blivit utsatt för otillåten diskriminering kan ha rätt till skadestånd, eller ”diskrimineringsersättning”, som det ibland kallas. Diskrimineringsprocesser kräver i regel dock, precis som alla rättsprocesser, såväl juridisk kunskap som stor plånbok. Det kan därför vara svårt för privatpersoner utan juridiskt kunnande att få upprättelse för eventuell diskriminering.

Av den anledningen finns en myndighet som heter Diskrimineringsombudsmannen, DO. Myndigheten kan ta sig an enskilda fall och driva fallet åt den som upplever sig diskriminerad. DO står då den ekonomiska risken ifall domstolen inte finner att något brott mot diskrimineringslagen har skett.

I det här fallet valde DO att ta sig an kvinnans fall och driva det i domstol. DO stämde därför läkarens arbetsgivare och begärde 75 000 kronor i ersättning å kvinnans vägnar för otillåten diskriminering på grund av religion.

Läkaren påstod att kvinnans make blivit aggressiv

Läkarens arbetsgivare motsatte sig kravet och hävdade att orsaken till att läkaren lämnade undersökningsrummet var att kvinnans make, som också var med under besöket, hade blivit aggressiv och agerat hotfullt.

I Hässleholms tingsrätt vittnade även en tolk, som också funnits med vid läkarbesöket. Enligt tolken hade mannen varken varit hotfull eller aggressiv. Däremot uppgav tolken att mannen hade blivit irriterad när det stod klart att läkaren inte tänkte genomföra någon undersökning.

Tingsrätten bedömde utifrån detta att läkaren hade missgynnat kvinnan baserat på hennes religion och gick därför på DO:s linje. Kvinnan fick i och med detta diskrimineringsersättning.

Hovrätten bedömde bevisningen annorlunda

Läkarens arbetsgivare överklagade till Hovrätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten ansåg dock inte att bevisningen var så entydig som tingsrätten hade ansett.

Hovrätten beaktade bland annat att kvinnan och hennes man i vissa delar hade lämnat uppgifter som inte var förenliga med varandra samt att det genom tolkens uppgifter inte gick att säkert slå fast att hon verkligen mindes hur läkaren uttryckt sig när han talade till kvinnan.

Hovrätten rev därför upp tingsrättsdomen och ogillade DO:s anspråk. Högsta domstolen väljer nu att inte meddela prövningstillstånd och i och med detta står det alltså klart att kvinnan inte beviljas diskrimineringsersättning.

Skillnad på bevisfrågor och rättsfrågor

Målet illustrerar en juridiskt mycket viktig skillnad som ofta förvirrar allmänheten. Det gäller skillnaden mellan bevisfrågor och rättsfrågor. En domstol kan alltså ogilla ett käromål eller ett åtal både på grund av bevisfrågor och rättsfrågor, eller ibland en kombination av de båda. Ibland missförstås denna åtskillnad i media och det kan framstå som att domstolarna har bedömt situationer på ett sätt som de i själva verket inte har.

Vi kan belysa skillnaden genom två exempel.

Det mycket välomskrivna ”Lindomefallet” var ett exempel på då bevisningen gjorde att åtalet ogillades. I korthet hade två män gått in i ett hus, varpå en tredje person som befann sig i huset mördades. Det var alltså klarlagt att personen bragts om livet. Domstolen kunde däremot aldrig fastställa vem av de två männen som utfört mordet och det kunde inte heller bevisas att båda hade varit involverade. I enlighet med rättsprincipen att hellre fria än fälla frikändes båda männen.

I målet var det alltså inte så att domstolen ansåg att det inte var fråga om mord. Det handlade bara om att man med den bevisning som fanns att tillgå inte kunde fastställa vem som skulle fällas för mordet.

I andra mål kan bevisningen vara entydig, men domstolen kan ändå välja att ogilla käromålet eller åtalet eftersom rätten i sin juridiska bedömning finner att det som hänt inte har rört sig om exempelvis ett brott. Det är då rättsfrågan som är avgörande.

Ett sådant exempel var det omskrivna fallet då en man fotograferade under kjolen på en för honom okänd ung kvinna i Stockholms tunnelbana utan hennes samtycke. I rätten var det i princip klarlagt vad som hade hänt, men domstolen konstaterade att det mannen hade gjort inte omfattades av något av de brott som finns angivna i svensk lag. Fallet kan du läsa om här >>

Det gäller därför att titta efter vad domstolen skriver i sin dom – vad anser domstolen är bevisat? Det är detta som domstolen grundar sin rättsliga analys på.

I diskrimineringsfallet med kvinnan och läkaren gjorde alltså tingsrätten och hovrätten olika bedömningar av bevisningen. Medan tingsrätten bedömde att bevisningen räckte för att kvinnans version av händelsen skulle anses bevisad ansåg hovrätten inte att DO hade lyckats bevisa att kvinnan hade diskriminerats.

Vad innebär detta i praktiken?

  • För att det ska bedömas vara otillåten (direkt) diskriminering måste en rad omständigheter vara uppfyllda. Först och främst ska diskrimineringslagen vara tillämplig, alltså gälla i den aktuella situationen. Typexemplet för när diskrimineringslagen gäller är när någon söker jobb eller söker en utbildning.
  • Dessutom måste det bevisas att den aktuella personen på grund av en diskrimineringsgrund (kön, religion, etnicitet, etc.) blivit missgynnad. I denna bedömning gör domstolen en jämförelse med en hypotetisk person i en jämförbar situation. Ett förenklat exempel kan vara att en kvinnlig sökande inte får en tjänst hon sökt. Hon misstänker att det beror på hennes kön. I diskrimineringsbedömningen görs en jämförelse med hur en man i jämförbar situation, med exakt samma kompetens och bakgrund som kvinnan, skulle ha behandlats. Hade den hypotetiska mannen inte heller fått tjänsten är det inte fråga om diskriminering. I denna bedömning har även en arbetsgivare viss bevisbörda. Man brukar tala om en delad bevisbörda i diskrimineringsmål.

 

Foto: Claudio Bresciani/TT

Källa: Nyhetsbyrån Blendow Lexnova

Nils1.3

Nils Ivars

nils.ivars@alltomjuridik.se