När man ingår ett avtal med någon som säger sig företräda någon annan, exempelvis en anställd som gör en beställning för företagets räkning, gäller det att man kontrollerar att personen har fått rätt att göra det av huvudmannen. Annars kan man inte göra avtalet gällande mot huvudmannen. Då kan det gå som i ett nyligen avgjort rättsfall. I det aktuella fallet levererade ett bolag fyrverkerier till en pizzeria på beställning av platschefen. När leverantören krävde betalning av handelsbolaget som ägde pizzerian stötte de på patrull – enligt handelsbolaget saknade chefen fullmakt att ingå ett sådant avtal.
Hösten 2014 mottog ett bolag som tillverkar fyrverkerier en beställning på ett parti fyrverkerier från ett handelsbolag. Handelsbolaget driver en pizzeria och det var till den som fyrverkeribolaget levererade beställningen, vilken kvitterades av pizzerians platschef. Fyrverkerierna såldes därefter till konsumenter. När fyrverkeribolaget krävde betalning för leveransen så hävdade dock handelsbolaget att beställningen gjorts av platschefen på pizzerian och att han inte haft rätt att ingå avtal för bolagets räkning. Handelsbolagets ägare menade därför att de inte behövde betala fakturan.
När man ingår avtal för någon annans räkning krävs det att man har fullmakt att göra det. Fullmakt innebär just en rätt att företräda annan. De rättshandlingar som den som innehar en fullmakt företar blir bindande för fullmaktsgivaren – med vissa undantag. Rättshandlingen gäller inte om fullmaktstagaren går utanför de gränser som anges i fullmakten. Man brukar säga att fullmaktsinnehavare då har gått utanför sin behörighet. I vissa fall gäller inte heller rättshandlingen om fullmaktstagaren håller sig inom fullmaktens gränser men bryter mot anvisningar från huvudmannen – den så kallade befogenheten.
Det hela slutade med att fyrverkeribolaget stämde handelsbolaget. Fyrverkeribolaget argumenterade i rätten att platschefen hade haft just en sådan fullmakt av handelsbolaget som gör att bolaget är bunden av platschefens beställning.
Göteborgs tingsrätt ansåg dock inte att den butiksansvarige hade haft någon ställningsfullmakt eller annan viljegrundad fullmakt som kunde binda handelsbolaget och dess ägare. Däremot bedömde tingsrätten att fyrverkeribolaget hade haft ”befogad tillit” till att platschefen hade behörighet att köpa fyrverkerier för bolagets räkning. Vid denna bedömning konstaterade rätten att platschefen hade agerat självständigt med eget beslutsfattande och bland annat varit behörig att göra inköp för den löpande pizzeriaverksamheten. Tingsrätten konstaterar att fyrverkerier och pizzor i och för sig ”inte ligger helt nära varandra”, men enligt rätten var det inte uteslutet att en pizzeria någon vecka per år skulle sälja fyrverkerier. Domstolen ansåg därför att platschefen haft en så kallad tillitsgrundad fullmakt. Fyrverkeribolaget fick därför rätt i tingsrätten och handelsbolaget och dess ägare ålades att betala fakturan.
Hovrätten för Västra Sverige gör dock en annan bedömning och river upp domen. Enligt hovrätten är det avgörande för om en tillitsbunden fullmakt ska anses ha uppkommit de yttre förhållanden som härrör från huvudmannen och som kunnat iakttas av tredje man. Det enda yttre förhållande som kan anses ha talat för att platschefen varit behörig är att han arbetat ensam i pizzerian.
Hovrätten konstaterar samtidigt att handelsbolaget var en ny kund till fyrverkeribolaget och att fyrverkerier typiskt sett ligger utanför en pizzerias normala verksamhet. Fyrverkeribolaget har därför inte haft anledning att hysa tillit till platschefens behörighet. Handelsbolaget och dess ägare är därför inte bundna av det avtal som platschefen ingick. Fyrverkeribolaget förlorar därför i hovrätten och får alltså inte rätt att kräva betalning av handelsbolaget. Fyrverkeribolaget tvingas istället betala handelsbolagets rättegångskostnader.
Vad innebär detta i praktiken?
Foto. Hasse Holmberg / SCANPIX KOD 96
Källa: Nyhetsbyrån Blendow Lexnova
Sophia Lindstedt
sophia.lindstedt@alltomjuridik.se
