Den som säljer vargskinn gör sig skyldig till artskyddsbrott. Att sälja prärievargsskinn är däremot lagligt. En man hade under medeltidsveckan i Visby haft tolv prärievargsskinn till försäljning, men hävdade när han sålde dem att det var varg. Efter att Svea hovrätt först dömt mannen för artskyddsbrott väljer nu HD att fria mannen då lagstiftningen enligt HD är för otydlig – att döma mannen hade stridit mot den så kallade legalitetsprincipen.
Under Medeltidsveckan i Visby sålde en man prärievargsskinn från ett marknadsstånd. Skinnen hade dock märkts med beteckningen ”varg” och när en civilpolis och en tjänsteman från länsstyrelsen uppträdde som om de var intresserade av skinnen, uppgav mannen att han sålde vargskinn. Åtal väcktes mot mannen vid Gotlands tingsrätt.
Medan mannen friades vid Gotlands tingsrätt så dömdes han senare för artskyddsbrott vid Svea hovrätt på grund av att de båda domstolarna tolkade lagstiftningen – som bygger på ett EU-direktiv – olika. Svea hovrätts fällande dom överklagades sedan till Högsta domstolen.
Som förklaring till sitt agerande uppgav mannen att det aldrig har funnits prärievarg på Gotland och att det därför passade bättre in i sammanhanget under Medeltidsveckan att ange att det rörde sig om skinn av varg. Dessutom förstod han inte att det han gjorde var förbjudet, och om det hade blivit en affär så underströk mannen att han hade uppgett att det var prärievargsskinn. Slutligen påpekade även mannen att en prärievarg faktiskt är en sorts varg.
I sin argumentation konstaterar HD att det får anses framgå av förarbetena till lagtexten (miljöbalken) att det är straffbart att sälja prärievargsskinn men uppge att man säljer vargskinn. Dock går det inte utläsa av lagtexten i sig att detta skulle vara olagligt – den är för otydlig.
Den så kallade legalitetsprincipen innebär bland annat att den enskilde ska kunna förutse när han eller hon riskerar att bestraffas för sina handlingar. Principen betyder bland annat att en straffrättslig regel inte får vara alltför oklar om den ska kunna leda till en fällande dom.
HD fastslår nu i sin dom att den aktuella regeln för artskyddsbrott är alltför oklar för att mannen ska kunna dömas för artskyddsbrott. En fällande dom hade stridit mot legalitetsprincipen, och därför väljer HD att fria mannen.
Vad innebär detta i praktiken?
Foto: Geir Otto Johansen/TT
Källa: Nyhetsbyrån Blendow Lexnova
Simon Mellin
simon.mellin@alltomjuridik.se
