En byggnadsarbetare hamnade i rättslig konflikt med sin arbetsgivare. Men, som fallet visar är det inte alltid klokt att stämma sin arbetsplats. Det är nämligen inte alltid man vinner, trots att man som anställd har ett starkt skydd genom LAS.
Arbetstvister är kanske de vanligaste tvisterna inom företagsvärlden. Anställningar i allmänhet – och uppsägningar i synnerhet – innebär per automatik laddade konflikter där det ofta kan hetta till. Dessutom finns ofta en stridsvilja genom att fackförbund företräder den anställde.
Vi tittar närmare på ännu ett sådant fall i mängden:
En byggnadsarbetare stämde sin arbetsgivare och krävde dels ersättning för utebliven lön motsvarande cirka 175 000 kronor och dels skadestånd på 25 000 kronor för att arbetsgivaren brutit mot semesterlagen.
Dessa krav grundade byggnadsarbetaren på att han ansåg att han fått för lite lön utbetalad under en längre tid och att ingen semesterersättning hade utgått. Byggnadsarbetaren menade att han hade påtalat detta utan att få effekt. Till sist bestämde han sig för att vända sig till domstol.
Bolaget försvarade sig
Problemet med mannens situation var att hans anställningsvillkor var ganska otydliga – och åsikterna gick isär kring hur mycket mannen hade jobbat.
Bolaget medgav att mannens anställningsavtal i och för sig var dåligt utformade, men hävdade att avtalen inte kunde tolkas på annat sätt än att ersättningen utgick för de timmar som faktiskt hade arbetats. Bolaget påstod att mannen hade mycket oanmäld frånvaro och åberopade utdrag från stämpelklocka. På så vis skulle lönen ha motsvarat mannens arbetsinsats.
Byggnadsarbetaren presenterade också uträkningar av hur mycket han arbetat och hur mycket lön han därmed hade rätt till. Det blev ord mot ord, skulle man kunna säga. Eller rättare sagt: uträkning mot uträkning.
Avtalet avgörande i tingsrätten
För Uppsala tingsrätt blev det på så vis avgörande att ta ställning till bevisningen och anställningsavtalen. Enligt avtalen hade byggnadsarbetaren rätt till en månadslön på omkring 26 000 kronor. Det framgick ingenstans i avtalen att den avtalade månadslönen skulle vara beroende av hur många timmar den anställde arbetade.
Men skulle det då inte spela någon roll om mannen jobbade mindre än vad som förväntats i avtalet? Jodå, avtalstolkning är ingen exakt vetenskap och ofta måste domstolen göra rimlighetsavvägningar. Dock var det arbetsgivaren, alltså bolaget, som hade skrivit avtalstexten. Enligt den så kallade oklarhetsregeln tolkas därför avtalets oklarheter till nackdel för den som skrivit avtalstexten – vilket därmed gav byggnadsarbetaren en fördel. Oklarhetsregeln är en allmän regel inom juridiken.
På så vis hamnade bolaget i en uppförsbacke. Avtalets otydlighet låg dem till last. Rätten godtog dessutom mannens beräkning av både lön- och semesterersättning och biföll därför hans talan fullt ut i den delen. Det konstaterades också att mannen inte hade fått ut full semesterersättning, vilket därmed gjorde att bolaget hade brutit mot semesterlagen. Det allmänna skadeståndet med anledning av detta sänktes dock från vad mannen hade krävt och bestämdes till 10 000 kronor.
Bolaget ålades att betala sammanlagt knappt 185 000 kronor till mannen, enligt tingsrättens dom.
Arbetsdomstolen river upp domen
Bolaget överklagade, varpå målet hamnade i Arbetsdomstolen, AD. Anställningsavtalen fick då tolkas även här. AD slog fast att arbetstiden enligt avtalen skulle utläsas som dagtid mellan måndag och fredag. Mannen har därför varit skyldig att infinna sig för arbete dessa tider. Det var det avtalen sa, rent krasst.
Enligt utdragen ur bolagets tidsredovisningssystem hade mannen dock befunnit sig på jobbet väsentligt mindre tid än vad som krävts enligt avtalet.
Mannen skyllde detta på att stämpelklockan fungerade dåligt. AD ansåg dock att dessa invändningar var vaga. Dessutom slog AD fast att mannen under den aktuella perioden inte hade haft anmärkningar på lönespecifikationerna. Klagomålen hade kommit långt senare. Domstolen kommenterar inte detta närmare i domen, men att klagomålen på lönen inte framfördes direkt när lönespecifikationen kom tolkades inte till byggnadsarbetarens fördel.
Sammantaget slog AD fast att det inte kunde anses bevisat att byggnadsarbetaren verkligen hade inställt sig för arbete utöver den tid han redan hade fått betalt för. Det blev alltså fråga om en bevisvärdering, där det var upp till byggnadsarbetaren att presentera bevis för varför lönespeciifkationerna varit fel.
Dyrt för byggnadsarbetaren
AD ansåg alltså inte att så hade bevisats. AD fastslog därför att bolaget haft rätt att göra löneavdrag motsvarande den tid byggnadsarbetaren varit frånvarande. Detta gjorde att rätten rev upp tingsrättens dom i den delen.
Dock påpekade AD att bolaget hade inkluderat mannens semesterlön i månadslönen. Detta strider mot semesterlagen och att mannen fick därigenom rätt till 5 000 kronor i allmänt skadestånd.
Som vi ofta påpekar här på Allt om Juridik är det dyrt att förlora i rätten. Byggnadsarbetaren tvingades betala arbetsgivarens rättegångskostnader i både tingsrätten och AD på grund av att han till största delen förlorade målet. Dessa landade på cirka 175.000 kronor. Därtill blev han tvungen att betala sina egna advokatkostnader.
Vad innebär detta i praktiken?
Foto: Lynne Sladky/TT
Källa: Nyhetsbyrån Blendow Lexnova
Nils Ivars / Sara Hovi, Lexnova
nils.ivars@alltomjuridik.se
