Får man anlägga en brygga hur som helst? Nej, är svaret. Nu måste några fastighetsägare i Vänersborg riva sin brygga, eftersom de saknat strandskyddsdispens. Detta fastslår nu Mark- och miljööverdomstolen.
Ett av de vanligaste juridiska irritationsmomenten för många villa- och småhusägare är reglerna om strandskydd.
Strandskyddet gäller vid alla vattendrag oavsett storlek. I vissa tätorter kan strandskyddet ibland vara borttaget, men som huvudregel gäller alltid strandskydd 100 meter – och ibland upp till 300 meter – från strandlinjen.
Om man inte får en så kallad strandskyddsdispens är det förbjudet att bygga eller ändra i byggnader eller upprätta markanläggningar inom den skyddade zonen.
Strandskyddets syfte
Men varför finns då strandskyddsreglerna? Många fastighetsägare kanske gärna vill anlägga en altan, en brygga eller en sjöbod precis vid strandkanten – men får nej på grund av strandskyddsreglerna.
Orsaken till reglernas existens är dels att de syftar till att skydda växt- och djurliv, men även att hålla stränderna öppna så att alla människor kan ta del av strandlinjen, som en del av allemansrätten. Om det byggdes bryggor och sjöbodar på allt för många ställen skulle allmänhetens tillgång till strandlinjen begränsas i allt för hög grad. Därför finns strandskyddsreglerna.
Samtidigt görs regelmässigt undantag eftersom det de facto byggs bryggor och sjöbodar runt om i vårt land. I varje enskilt fall måste en intresseavvägning göras – och det är denna process som ibland leder till juridiska diskurser och domstolsavgöranden.
Länsstyrelsen utfärdade ett vitesföreläggande
Länsstyrelsen i Västra Götaland hade under sommaren 2015 beslutat att förelägga fastighetsägarna till en fastighet i Vänersborgs kommun att vid vite om 75 000 kronor vardera ta bort bland annat en brygga, som var belägen inom det strandskyddade området.
Fastighetsägarna överklagade länsstyrelsens beslut, som då hamnade i Mark- och miljödomstolen (MMD). MMD konstaterade att eftersom bryggan inte var uppförd före den 1 juli 1975 – då det generella strandskyddet infördes i Sverige – så krävdes strandskyddsdispens för att få anlägga bryggan.
Detta hade inte gjorts. Därför avslog MMD fastighetsägarnas överklagande.
Mark- och miljööverdomstolen prövar fallet
Fastighetsägarna överklagade igen, till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). Fastighetsägarna menade nämligen att det sedan 1958 funnits en betonganrättning på platsen. Ett vittne beskrev att det fanns en enklare båtanläggning och en vinsch före 1975. I målet åberopades också en del gamla flygfotografier från 1970-talet – allt för att utreda om en brygganordning fanns före 1975 eller inte.
Till sist stannade MÖD vid att fastighetsägarna inte hade lyckats bevisa att det före 1975 hade funnits en betonganläggning liknande den som fanns.
MÖD anser, i likhet med underinstanserna, att bryggan hade en effekt på allmänheten så att många skulle avhållas från att beträda området vid bryggan. Mot bakgrund av detta fastställer MÖD att strandskyddsdispens hade krävts för att få bygga bryggan. Eftersom sådan dispens saknas fastslår nu även MÖD att överklagandet ska avslås.
Fastighetsägarna måste därför riva bryggan inom en viss tid – annars utgår vite.
Vad innebär detta i praktiken?
Naturvårdsverket skriver följande om strandskydd:
Strandskyddet gäller
På några platser, till exempel i en del tätorter, är strandskyddet borttaget. På vissa platser är strandskyddet utvidgat till upp till 300 meter från strandlinjen.
Inom den strandskyddade zonen är det förbjudet att:
Anläggningar eller anordningar som strider mot strandskyddets syfte, kan vara anläggningar som försämrar tillgängligheten enligt allemansrätten. Det kan också vara anläggningar som väsentligt förändrar livsvillkoren för växter och djur, som exempelvis båthamnar, bryggor, parkeringsplatser och golfbanor.
Andra åtgärder som kan skada växt- och djurliv kan vara att fälla träd, gräva eller gödsla.
Källa: Naturvårdsverket
Foto: Vilhelm Stokstad/TT
Nils Ivars / Eva Clasö, Nyhetsbyrån Blendow Lexnova
nils.ivars@alltomjuridik.se
