Straffrätten behandlar brott och konsekvensen av att begå brott. I straffrätten ingår vilka gärningar som är straffbelagda, vad som krävs för att någon ska anses ha begått ett brott, under vilka förutsättningar gärningsmannen kan dömas för brottet samt vilket straff och andra påföljder som kan bli aktuella. Att begå ett brott kan leda till både skadeståndsansvar och straffrättsligt ansvar. Utgångspunkten inom svensk rätt är att en person är oskyldig tills motsatsen har bevisats, detta kallas för oskyldighetspresumtionen.
Brottsbegreppet
Ett brott är en gärning som är beskriven i Brottsbalken (BrB) eller i annan lag och som är straffsanktionerad. Allmän straffrätt regleras i BrB och specialstraffrätt regleras utanför BrB.
Ett brott kan begås antingen oaktsamt (på juridiska: culpöst) eller uppsåtligen. Skillnaden mellan att vara oaktsam och uppsåtlig är att du är oaktsam om du är medveten om risken med din gärning och att du är uppsåtlig om du är medveten om konsekvensen av din gärning. Det finns även olika grader av oaktsamhet och uppsåt. Som huvudregel utdöms strängare straff och övriga påföljder för gärningar som utförs med uppsåt.
Inget brott utan straff?
Det är viktigt att skilja på vad som i sig utgör ett brott och vad som krävs för att en person ska kunna dömas för ett brott. Exempelvis är personer under 15 års ålder inte straffmyndiga. Det innebär att fjortonåringar kan begå brott, men de kan inte dömas för brott. I dessa fall överförs i regel ärendet till sociala myndigheter istället. Andra exempel på vad som kan förhindra att en person kan dömas för ett brott är om personen befann sig i nöd eller nödvärn eller om denne svårligen kunde besinna sig (på juridiska: nödvärnsexcess).
Ytterligare ett hinder mot att döma någon för ett brott kan vara preskription. Efter viss tids dröjsmål att åtala eller verkställa utdömd bestraffning kan ett brott inte bestraffas. Preskriptionstiderna varierar, ju grövre straff som kan utdömas för brottet desto längre tid tar det innan brottet preskriberas. De allra grövsta brotten, exempelvis mord och terroristbrott, preskriberas numera inte alls.
Straffrättens struktur och funktion
Straffrätten består även av en allmän och en speciell del. Straffrättens allmänna del utgörs av vad som är gemensamt för alla brott, straffrättens speciella del är de individuella bestämmelserna om varje enskilt brott och dess straffskala. Ett straff är en sanktion som staten med tvångsmakt utövar mot en enskild fysisk person, inom ramen för legalitetsprincipen. Den straffrättsliga betydelsen av legalitetsprincipen är att ingen får straffas för en handling som vid tidpunkten inte var uttryckligen förbjudet i lag. En viktig del av legalitetsprincipen är även att straffrätten uppställer ett strikt krav på att personer måste kunna förutse konsekvensen av sina handlingar. Detta kallas förutsebarhetsprincipen och är en avgörande grundsten i rättssäkerheten.
Det finns olika syn på straffets funktion. En teori är att ett straff ska vara avskräckande, preventivt, och avskräcka andra potentiella brottsförövare. En annan teori är att ett straff ska vara reparativt, återuppbyggande, och fokusera på brottsoffret samt möjliggöra en återanpassning in i samhället för förövaren. Svensk straffrätt bygger på en kombination av de båda synsätten.
Straff och andra påföljder
Som straff räknas enbart fängelse och böter. Det finns även andra påföljder som exempelvis villkorlig dom, skyddstillsyn och samhällstjänst. Det längsta straffet som kan utdömas är livstids fängelse. Straff på obestämd tid brukar dock i regel omvandlas till ett tidsbedömt straff efter viss tid har passerat. Dödsstraff är förbjudet sedan år 1921.
En person som utsatts för ett brott kan även i vissa fall få ekonomisk ersättning av den ideella föreningen Brottsofferjourernas riksförbund (BOJ).
De viktigaste lagarna på området är:
