I offentlig rätt i vid bemärkelse ingår statsrätt, processrätt och förvaltningsrätt, som alla reglerar myndigheternas roll gentemot medborgarna samt myndigheters interna relationer. Den vanligare och mer snäva definitionen av offentlig rätt avser de rättsområden som rör statens och kommunernas organisation och kompetens, samt statliga och kommunala myndigheters förvaltning och myndighetsutövning. Motsatsen till offentlig rätt är civilrätt.
Principer inom den offentliga rätten
Den offentliga rätten bygger till stor del på principer. Några av de viktigaste principerna är; legalitetsprincipen, som innebär att offentliga organs beslutanderätt måste ha stöd i lag; objektivitets- och likhetsprincipen, som fastslår att myndighetsutövning ska ske på ett objektivt och opartiskt sätt; samt proportionalitetsprincipen, vars betydelse är att ett myndighetsbeslut inte ska gå utöver det som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet, samt att det som tas i anspråk ska stå i proportion mot vad myndigheten önskar att uppnå.
Övriga principer av stor betydelse inom den offentliga rätten är officialprincipen (att myndigheterna är ansvariga för att se till att ett ärende blir ordentligt utrett), rätten till partsinsyn – vilket innebär att en person som är part i ett ärende har rätt att få del av material i ärendet, samt att myndigheter har motiveringsskyldighet för sina beslut.
Styrning av myndigheter och domstolar
Hur en myndighet ska agera styrs till stor del av de principer som behandlats ovan. Myndigheterna är regeringens viktigaste instrument för att genomföra sin politik. Myndighetscheferna, eller ibland myndigheternas styrelser, ansvarar för myndigheternas verksamhet inför regeringen.
Utöver de generella regelverken om ekonomisk styrning och myndigheternas befogenheter och skyldigheter beslutar regeringen om förutsättningarna för varje myndighets verksamhet. Det sker i myndighetens instruktion i årliga regleringsbrev och i särskilda beslut om uppdrag.
Regeringen får inte styra hur en myndighet ska tillämpa en lag eller besluta i ett enskilt ärende som rör myndighetsutövning. Regeringens kollektiva beslutsfattande och förbudet mot direktiv till myndigheter i enskilda ärenden är uttryck för vad som i dagligt tal brukar kallas förbud mot ministerstyre. Sverige är på det sättet unikt i jämförelse med många andra länder där ministerstyre är något vanligt förekommande. Fördelarna med att ha kollektivt beslutsfattande kan vägas mot nackdelarna med att det ibland kan vara svårt att veta vem som ska vara ansvarig när en myndighet handlar uppenbart felaktigt.
Ordinarie domare utnämns av regeringen. Vid utnämningen ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Ingen myndighet, inte heller riksdagen, får bestämma hur en domstol ska döma i det enskilda fallet eller hur en domstol i övrigt ska tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall, eller hur dömande uppgifter ska fördelas mellan enskilda domare.
Kommuner och det kommunala självstyret
I Sverige finns det 290 kommuner och 20 landsting/regioner. Deras ansvar omfattar både lokala frågor som fysisk planering, kollektivtrafik, bostadsförsörjning och näringslivsutveckling samt välfärdstjänster som skola, äldreomsorg och hälso- och sjukvård. Beslut inom dessa områden fattas i varje enskild kommun, landsting eller region.
Eftersom makten på detta sätt är delad mellan 310 självständiga enheter har medborgarna stora möjligheter att påverka förhållandena i sin närmiljö. Medborgarna har sin största chans att påverka genom kommunalvalet vart fjärde år. De valda företrädarna styr sedan – på medborgarnas uppdrag – kommunen eller landstinget/regionen.
Genom majoritetsbeslut beslutar de förtroendevalda vilken politik som ska föras i kommunen. De beslutar även hur hög procentuell skattesats som kommunens medborgare ska betala, samt hur skattepengarna och andra intäkter ska användas. Det är förklaringen till att skattesatserna varierar mellan Sveriges olika kommuner.
Ett beslut fattat av en kommun överklagas antingen som ett kommunalbesvär eller som ett förvaltningsbesvär. Vilken av formerna som är aktuell för ett enskilt beslut framgår av målets karaktär. Exempelvis överklagas alla kommunens nekade bygglov på samma sätt.
Ett beslut som överklagas genom förvaltningsbesvär får överklagas av den som beslutet angår. Det krävs också att beslutet har gått honom eller henne emot och att det är ett beslut som är möjligt att överklaga. Både beslutets laglighet och lämplighet prövas. Ett beslut som överklagas genom kommunalbesvär får överklagas av varje medlem i kommunen. Beslutet behöver inte angå den överklagande på annat sätt än att denne är medlem i kommunen som har fattat beslutet. Bara beslutets laglighet, inte dess lämplighet, kan då prövas..
Myndighetsutövning
Myndighetsutövning är ett begrepp som omfattar beslut eller andra åtgärder som ytterst är uttryck för samhällets maktbefogenheter i förhållande till medborgarna. Allt en myndighet gör är alltså inte myndighetsutövning.
Myndighetsutövning kan innebära både beslut som är gynnande för den enskilde, exempelvis beslut om att bevilja en ansökan om studiebidrag eller beslut som är betungande, exempelvis ett beslut om att neka en ansökan om bygglov.
Myndighetsutövning är oftast en uppgift för myndigheter, men kan överlämnas till exempelvis bolag eller föreningar om det finns stöd i lag. Några exempel på andra organisationer än myndigheter som ibland utför myndighetsliknande uppgifter är Radiotjänst i Kiruna AB och Svensk Bilprovning AB.
Fel eller försummelse vid myndighetsutövning kan leda till att myndigheten blir skyldig att ersätta uppkommen skada genom att betala skadestånd. Dessutom kan den tjänsteman som utövar myndighetsutövning och som med uppsåt eller av oaktsamhet missköter sina uppgifter dömas till ansvar för tjänstefel.
De viktigaste lagarna på området är:
(I juli 2018 kommer en ny förvaltningslag träda i kraft och ersätta den gamla)
Lag om offentlig upphandling >>>
Lag om offentlig upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster >>>
