Det juridiska systemet

 

Med det juridiska systemet, rättsväsendet, avses vanligtvis de myndigheter som ansvarar för rätts­säkerhet och rättstrygghet. Domstolarna utgör stommen inom rättsväsendet. Till rättsväsendet räknar man också de brottsförebyggande och utredande myndighe­terna, det vill säga Polisen och Brottsoffermyndigheten, Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten samt Kriminalvården. Även andra myndigheter kan ha upp­gifter som ligger inom rättsväsendet eller knyter an till det, som till exempel Rätts­medicinalverket och Kronofogdemyndigheten.

Justitiedepartementets roll

I Regeringskansliet är det i första hand Justitiedepartementet som ansvarar för de frågor som rör rättsväsendet, bland annat myndigheternas budgetar och administra­tion. Justitiedepartementet ansvarar vidare för den centrala lagstiftningen på civil­rättens, straffrättens och processrättens områden. En viktig fråga för departementet är hur man ska förebygga brott och bekämpa brottsligheten för att öka tryggheten för den enskilde medborgaren.

Polisen

Polisen har till uppdrag att minska brottsligheten och öka människors trygghet. Genom brottsförebyggande arbete ska polisen medverka till att färre brott begås. I Polislagen (1984:387) kan man läsa bland annat att polisen ska förebygga brott, övervaka allmän ordning och säkerhet, bedriva spaning och göra brottsutredningar. Till detta kommer en hel del andra arbetsuppgifter som faller på polisen enligt särskilda bestämmelser. Exempel på sådana uppgifter är handräckning åt andra myndigheter och olika tillståndsfrågor, till exempel vapen­licenser.

Polisens uppdrag kompletteras varje år genom det regleringsbrev som regeringen utfärdar. Där talar regeringen om vilka mål den har med polisverksamheten under innevarande år.

Brottsförebyggande arbete

En av polisens viktigaste uppgifter är att förhindra att nya brott sker. Mycket av polisens brottsförebyggande arbete sker i samarbete med andra samhällsaktörer, till exempel kommuner, företag och organisationer. Brottsförebyggande arbete kan innebära både kortsiktiga och långsiktiga åtgärder. Det kan vara allt från att polisen finns på plats under en fotbollsmatch för att förhindra bråk till att polisen samver­kar med socialtjänsten för att minska ungdomsbrottsligheten.

Mycket av polisens brottsförebyggande arbete är riktat mot ungdomar för att på ett tidigt stadium förhindra att de hamnar i brottslighet.

Grunden för den svenska polisens verksamhet är närpolisverksamheten. Närpoli­serna har fokus på brottsförebyggande arbete. De arbetar synligt och i nära samver­kan med dem som bor och verkar inom området.

Polisen har en rad gemensamma metoder för att förebygga brott. Några exempel är grannsamverkan mot inbrott och Kronobergsmodellen mot ungdomsfylla och langning.

Brottsutredning

När polisen får kännedom om att ett brott har inträffat måste det – med vissa un­dantag – utredas.

Genom en utredning försöker polisen ta reda på vem som kan misstänkas för brottet och om bevisningen räcker för att väcka åtal. Utredningen kallas för förun­dersökning och leds av en åklagare eller en polis. Polisen kartlägger vad som hänt och vilka som kan ha varit inblandade. Polisen tar också ställning till eventuella uppgifter från rättsläkare och kriminaltekniker. Kanske kan teknisk bevisning i form av exempelvis DNA lösa brottet. Kompetens av skiftande slag kan behövas för att utreda ett brott. Utredarna kan få förstärkning av experter från Rikskriminalpolisen.

Skydd för hotade

Polisen har ansvar för att skydda människor som blir hotade. Den lokala polisen kan erbjuda åtgärder för de flesta som behöver skydd. Det kallas lokalt personsäkerhets­arbete. På många polismyndigheter finns bland annat brottsoffersamordnare som arbetar med stöd och skydd för brottsoffer.

Polisen bedömer hur stort behovet av skydd är och vilken skyddsåtgärd som ska användas i det enskilda fallet. Några exempel på vad polisen kan erbjuda är rådgiv­ning, bevakning och olika tekniska hjälpmedel. Polisen samarbetar med andra myn­digheter och organisationer, som Skatteverket och socialtjänsten, till exempel när det gäller skyddat boende.

I undantagsfall, när andra åtgärder inte fungerar kan den som hotas få ingå i poli­sens särskilda personsäkerhetsprogram. Rikskriminalpolisen samordnar det särskil­da personsäkerhetsarbetet.

Åklagarnas uppgift

Åklagaren har en central roll inom rättsväsendet. Det är åklagaren som leder förundersökningen - från det att en viss person skäligen kan misstänkas för brott. Som förundersökningsledare är åklagaren ansvarig för att brottet utreds korrekt och på bästa möjliga sätt. Åklagaren följer utredningen fortlöpande och tar hela tiden ställning till vilka utredningsåtgärder och beslut som krävs. Vid mindre all­varliga brott ansvarar polisen för att leda och genomföra förundersökningen från början till slut. När en förundersökning är avslutad beslutar åklagaren om åtal ska väckas eller inte.

En annan viktig del av åklagarens arbete är att vara statens företrädare i brott­målsprocessen vid domstol. Genom sitt beslut om åtal och den beskrivning av brot­tet som åklagaren gör sätter åklagaren ramen för brottmålsprocessen. De flesta åkla­gare tillbringar en eller två dagar i veckan i rätten.

Åklagarväsendets organisation

I åklagarväsendet ingår Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten. Åkla­garmyndigheten har cirka 1 300 anställda, varav cirka 900 är åklagare. Den opera­tiva åklagarverksamheten utövas vid landets 39 åklagarkammare. Av dessa är 32 allmänna kammare som har ett geografiskt arbetsfält ungefär motsvarande ett län. I Stockholm och Malmö finns flera åklagarkammare. Myndigheten har också tre internationella åklagarkammare som har specialistkompetens för att bekämpa den organiserade, gränsöverskridande brottsligheten och för det internationella åklagar­samarbetet. Dessutom finns fyra nationella åklagarkammare – en för bekämpning av korruption, en som handlägger miljö- och arbetsmiljömål, en för säkerhets- och terroristmål samt en som handlägger brottsmisstankar mot poliser. Åklagarmyndig­heten har även tre utvecklingscentrum vars uppgift är att bedriva metod- och rätts­utveckling inom olika brottsområden. Rättslig uppföljning och tillsyn utövas också där.

Ekobrottsmyndigheten är en särskild åklagarmyndighet för bekämpning av eko­nomisk brottslighet. Vid myndigheten handläggs mål som hänför sig till storstads­länen samt till Hallands, Blekinge och Gotlands län. Förutom utredning av ekono­misk brottslighet ansvarar Ekobrottsmyndigheten för frågor om samordning och andra åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten. Ekobrottsmyndigheten leds av en generaldirektör och sysselsätter drygt 400 personer, varav drygt 100 är åklagare. Vid myndigheten arbetar också poliser, ekorevisorer och analytiker. Den operativa verksamheten bedrivs vid sju ekobrottskammare, en mängdbrottsenhet, tre poliso­perativa enheter och tre operativa serviceenheter. En av ekobrottskamrarna i Stock­holm har ett nationellt ansvar för att handlägga ärenden om finansmarknadsbrott.

Riksåklagaren

Riksåklagaren är chef för Åklagarmyndigheten och landets högste allmänna åkla­gare. Han eller hon är den enda allmänna åklagare som får väcka eller fullfölja åtal i Högsta domstolen.

Domstolarnas konstitutionella ställning

Det är nödvändigt för ett fungerande rättsväsende att domstolarna är oberoende och självständiga i förhållande till riksdag, regering och andra myndigheter. Detta ga­ranteras bland annat genom bestämmelserna i artikel 6 i Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna och genom bestämmelserna i regeringsformen om dom­stolars självständighet och domares anställningsförhållanden. Regeringsformen är en av de fyra grundlagarna.

Bestämmelserna om offentlighet i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen garanterar att allmänheten har insyn i rättsskipningen. Denna för rättssäkerheten så viktiga princip innebär att allmänheten har tillträde till förhandlingar och andra sammanträden som hålls av domstolen och har rätt att ta del av handlingar i mål och ärenden. För att i vissa fall skydda enskilda och det allmänna kan insynen vara begränsad genom så kallad sekretess. Sådana begränsningar måste ha ett uttryckligt stöd i lag.

Domstolarnas organisation

Sverige har två parallella typer av domstolar – de allmänna domstolarna, som hand­lägger brottmål och tvistemål och de allmänna förvaltningsdomstolarna, som handlägger förvaltningsmål. De allmänna domstolarna har tre instanser: tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen. Även förvaltningsdomstolarna har tre instanser: för­valtningsrätt, kammarrätt och Högsta förvaltningsdomstolen.

Vid sidan av dessa domstolar finns det ett antal specialdomstolar och nämnder som är inrättade för att pröva vissa typer av mål och ärenden.

För Sveriges Domstolar finns det en särskild central myndighet, Domstolsverket, som lyder under regeringen.

Domare och domaryrket

Ordinarie domare utnämns av regeringen efter beredning i Domarnämnden. En or­dinarie domare kan i princip inte avsättas annat än i vissa fall som anges i regerings­formen.

För att kunna utnämnas till ordinarie domare måste man som en grund ha avlagt juristexamen. Många som utnämns till domare har följt den så kallade domarbanan, vilket innebär att man efter examen arbetar som notarie under två år i tingsrätt el­ler förvaltningsrätt. Därefter söker man in som fiskal i hovrätt eller kammarrätt. Efter minst ett års tjänstgöring i hovrätt eller kammarrätt återvänder man till tings­rätt eller förvaltningsrätt för att tjänstgöra där under minst två år. Därefter återgår man till hovrätt eller kammarrätt för så kallad adjunktionstjänstgöring i domstolen under minst ett år. Efter avslutad tjänstgöring förordnas fiskalen till assessor.

De flesta ordinarie domare är rådmän i tingsrätt eller förvaltningsrätt eller råd i hovrätt eller kammarrätt. Chefen för en hovrätt och kammarrätt kallas för presi­dent och i tingsrätt och förvaltningsrätt för lagman. Domarna i Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen kallas justitieråd.

Nämndemän

I varje tingsrätt, hovrätt, förvaltningsrätt och kammarrätt finns det ett antal lek­mannadomare, nämndemän. Dessa utses av kommunfullmäktige i de kommuner som ingår i tingsrättens domkrets och av landstingsfullmäktige i de län som utgör förvaltningsrättens, kammarrättens eller hovrättens domkrets. Mandatperioden är fyra år. Nämndemännen deltar i avgörandet såväl i sakfrågorna som i rättsfrågorna i ett mål och har individuell rösträtt.

De allmänna domstolarna

Tingsrätten är första instans. Det finns 48 tingsrätter spridda över landet. Dessa va­rierar i storlek från ett tiotal till flera hundra anställda. Nästa instans är hovrätten. Det finns sex hovrätter. I allmänhet står det en part fritt att överklaga tingsrättens avgörande till hovrätten. För att hovrätten ska ta upp målet till full prövning krävs i vissa fall att domstolen först meddelar prövningstillstånd. Högsta domstolen är hög­sta instans. Den består av minst 14 justitieråd. Högsta domstolens främsta uppgift är att pröva mål som kan ha betydelse för rättsutvecklingen, det vill säga att skapa prejudikat. För att få ett mål fullständigt prövat krävs att domstolen meddelar pröv­ningstillstånd. Vid denna prövning tar domstolen bland annat ställning till om det finns någon fråga i målet som kan ha betydelse för prejudikatsbildningen. Om ett mål får prövningstillstånd prövas målet vanligtvis av fem justitieråd.

De allmänna förvaltningsdomstolarna

Förvaltningsrätten är första instans. Det finns 12 förvaltningsrätter. Kammarrätterna är andra instans. Det finns fyra kammarrätter. För de flesta typer av mål krävs prövningstillstånd för att kammarrätten ska ta upp målet till en fullständig prövning. Högsta förvaltningsdomstolen är högsta instans. Den består av minst 14 justitieråd. Högsta förvaltningsdomstolens, HFD:s, främsta uppgift är, liksom Högsta domstolens, HD:s, att skapa prejudikat. Prövningstillstånd krävs i de flesta typer av mål. Mål som har beviljats prövningstillstånd avgörs vanligtvis av fem justitieråd.

Rättegången i allmän domstol

De allmänna domstolarna handlägger brottmål och tvistemål. Brottmål är de mål där någon står åtalad misstänkt för att ha begått brott. Tvistemål är mål där någon är oense med någon annan om exempelvis innehållet i ett köpeavtal, ett arv eller vårdnaden om barn. De grundläggande bestämmelserna om förfarandet i tvistemål och brottmål finns i rättegångsbalken.

Brottmål inleds vanligtvis genom att åklagaren väcker åtal mot en misstänkt ge­nom att ge in en ansökan om stämning till tingsrätten. Utgångspunkten för processen är principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Detta inne­bär att rätten avgör målen efter en huvudförhandling där båda parter är närvarande och muntligen får framställa sina yrkanden och redogöra för omständigheterna i öv­rigt. Vid huvudförhandlingen hörs eventuella vittnen och sakkunniga och även an­nan bevisning presenteras. Brottmål prövas vanligtvis av en domare och tre nämn­demän. Tvistemål prövas vanligtvis av antingen en ensam domare eller tre domare. I hovrätten avgörs brottmålen av tre domare och två nämndemän. Tvistemålen av­ görs av tre eller fyra domare. Vid avgörande i familjemål deltar, som huvudregel, nämndemän både i tingsrätt och hovrätt.

I enklare mål avkunnar rätten dom som regel genast. Om den tilltalade i brott­mål är häktad ska rätten meddela dom senast inom en vecka från det att förhand­lingen avslutats. Det finns särskilda regler för mål med unga lagöverträdare, bland annat ska sådana mål hanteras skyndsamt.

Rättegången i allmän förvaltningsdomstol

De allmänna förvaltningsdomstolarna handlägger mål som rör tvister mellan det allmänna och enskilda. Detta innebär att de har till uppgift att handlägga mål rö­rande en mängd olika frågor. Några vanliga måltyper rör återkallelser av körkort, skattemål, rätt till olika förmåner enligt socialförsäkringen, tvångsvård av barn och ungdomar eller missbrukare, psykiatrisk tvångsvård samt rätt till ekonomiskt bi­stånd.

Huvudreglerna om förfarandet finns i förvaltningsprocesslagen. Det är emeller­tid inte ovanligt att den förvaltningsrättsliga lagstiftningen innehåller förfarande som är särskilt anpassade till den typen av mål det är frågan om. Exempelvis finns det specialreglering i skattelagstiftningen och sociallagstiftningen.

Målen i förvaltningsrätten inleds vanligtvis genom att en enskild överklagar en myndighets beslut. Förfarandet är som regel skriftligt, det vill säga domstolen avgör målet efter skriftväxling mellan parterna. Det finns också möjlighet att hålla munt­lig förhandling. Målen avgörs av en domare ensam eller av en domare och tre nämn­demän. Domstolen kan ändra en myndighets beslut. I kammarrätten avgörs målen normalt av tre domare eller av tre domare och två nämndemän.

Specialdomstolar, särskilda domstolar med mera

Arbetsdomstolen handlägger arbetstvister. Som arbetstvist räknas varje tvist som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Arbetsdomstolen är vanligt­vis den första och enda instansen i arbetsrättsliga tvister. En del arbetstvister prövas emellertid i tingsrätt och domarna kan överklagas till Arbetsdomstolen som andra och sista instans.

Marknadsdomstolen handlägger bland annat tvister enligt konkurrenslagen och marknadsföringslagen.

Patentbesvärsrätten handlägger överklaganden av Patent- och registreringsver­kets beslut om bland annat patent, varumärken och mönster. Rättens avgöranden kan överklagas till Högsta förvaltningsdomstolen.

Av landets tingsrätter är fem också mark- och miljödomstolar. De handlägger mål enligt bland annat miljöbalken, fastighetsbildningslagen och plan- och bygglagen.

Mark- och miljödomstolarnas avgöranden kan överklagas till Mark- och miljööver­domstolen.

Mål enligt sjölagen handläggs av sju tingsrätter som är sjörättsdomstolar.

Migrationsdomstolarna överprövar beslut meddelade av Migrationsverket i ut­lännings- och medborgarskapsärenden. Migrationsöverdomstolen är slutinstans.

För vissa typer av hyres- och arrendetvister finns det hyresnämnder och arrende­nämnder. Dessa är inte specialdomstolar i egentlig mening utan brukar beskrivas som domstolsliknande nämnder.

I Sverige är det mycket vanligt att tvister inom näringslivet avgörs av skilje­nämnd. Skiljeförfarandet är en form av privat rättskipning. Karaktäristisk för ett skiljeförfarande är att parterna har inflytande över nämndens sammansättning och att domen inte går att överklaga.

När det gäller tvister mellan konsumenter och näringsidkare finns det en möjlig­het för konsumenterna att vända sig till Allmänna reklamationsnämnden. Nämn­dens avgörande är inte bindande för parterna.

Påföljder

Den vanligaste påföljden är böter (penningböter eller dagsböter). Om brottet är all­varligare eller om det är fråga om återfall i brott kan straffet bli fängelse. Domsto­len kan dock i stället för fängelse döma till villkorlig dom om den dömde tidigare är ostraffad och till skyddstillsyn om denna till exempel har missbruksproblem och behöver övervakning. Det finns också möjlighet för domstolen att överlämna en person till vård. Psykiskt sjuka kan få rättspsykiatrisk vård och unga lagöverträdare ungdomsvård eller ungdomstjänst.

Både villkorlig dom och skyddstillsyn kan förenas med böter eller en föreskrift om oavlönat arbete, så kallad samhällstjänst. Skyddstillsyn kan dessutom förenas med olika föreskrifter om vård, såsom alkohol- eller narkotikaavvänjande behand­ling.

Brottsoffer

Den som har blivit utsatt för ett grövre brott har som regel rätt att kostnadsfritt få stöd och hjälp av ett målsägandebiträde under förundersökning och rättegång. Om ett barn misstänks vara offer för brott av en vårdnadshavare kan barnet få mer omfattande stöd av en särskild företrädare för barn. På de flesta tingsrätter och alla hovrätter har man också inrättat vittnesstöd för att underlätta för både målsägande och vittnen.

Den som har tilldömts skadestånd erbjuds skriftligen hjälp av Kronofogdemyn­digheten att driva in skulden. Om gärningsmannen inte kan betala, eller om man inte hittar en gärningsman och det inte finns någon försäkring som kan täcka hela skadan, kan brottsoffret få ersättning från staten, så kallad brottsskadeersättning. Sådan ersättning avser främst personskador och kränkning.

Det finns en speciell myndighet, Brottsoffermyndigheten, som prövar ärenden om brottsskadeersättning. Brottsoffermyndigheten administrerar också Brottsofferfonden. Den byggs upp av särskilda avgifter från personer som dömts för brott. Fondens medel delas ut till olika former av projekt och verksamheter med brottsofferinriktning, såväl i ideell som i offentlig regi, och till forskning om brottsoffer. Brottsoffermyndigheten samlar och sprider också information och forskningsresul­tat för bättre bemötande och behandling av brottsoffer.

Rättshjälp

För den som saknar ekonomiska möjligheter att ta till vara sin rätt finns möjlighet att få rättshjälp. Rättshjälp är inte begränsad till ärenden som handläggs inför dom­stolar eller andra myndigheter utan kan också ges i andra rättsliga angelägenheter.

För att rättshjälp ska kunna beviljas måste vissa villkor vara uppfyllda, bland an­nat får den rättssökandes inkomst inte överstiga 260 000 kronor. Om den rättssö­kande har en rättsskyddsförsäkring ska den användas i första hand. Rättshjälp bevil­jas av Rättshjälpsmyndigheten eller den domstol där processen förs.

Advokater

Advokat får bara den kalla sig som blivit antagen som ledamot i Sveriges advokat­samfund, vars främsta uppgift är att upprätthålla en rättrådig och yrkesskicklig ad­vokatkår. För att bli advokat fordras en omfattande teoretisk och praktisk utbild­ning. Samtliga advokater i Sverige är privata.

Använd Allt om Juridiks kontaktformulär för att få kontakt med en advokat >>>

Offentlig försvarare

Den som är misstänkt för ett allvarligt brott och den som är frihetsberövad har all­tid rätt till en offentlig försvarare (advokat). Vid mindre allvarlig brottslighet bedö­mer domstolen om den misstänkte har behov av en offentlig försvarare. En offentlig försvarare hjälper den misstänkte med allt som rör brottmålet och biträder honom eller henne vid en rättegång. Om den misstänkte döms för brottet måste han eller hon betala statens kostnader för den offentlige försvararen, dock inte med högre belopp än den dömde skulle ha fått betala i avgift för rättshjälp. Den som frikänns behöver inte betala någonting för den offentlige försvararen.

Kontroll av myndigheterna

Att myndigheter följer lagar och förordningar är av största vikt för tilltron till den offentliga förvaltningen och ytterst för demokratin.

Genom möjligheten att överklaga myndigheters beslut till allmän förvaltnings­domstol kommer myndigheternas rättstillämpning under domstolens prövning. Genom domstolsprövningen skapas också en praxis som myndigheterna ska följa.

Det finns också från andra utgångspunkter anledning att ha kontroll över hur myndigheter fullföljer sina plikter. Denna kontroll utövas av Riksdagens ombuds­män, Justitiekanslern och de centrala förvaltningsmyndigheterna.

Riksdagens ombudsmän och Justitiekanslern

Riksdagens ombudsmän, i dagligt tal Justitieombudsmannen (JO), har riksdagens uppdrag att granska att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och an­dra författningar, samt i övrigt fullgör sina plikter. Riksdagens ombudsmän tar emot klagomål från allmänheten men kan också på eget initiativ inleda undersökningar.

På motsvarande sätt har Justitiekanslern (JK), som är regeringens högsta om­budsman, regeringens uppdrag att granska de som utövar offentlig verksamhet. All­mänheten kan också vända sig till Justitiekanslern med klagomål. Vid sidan av sin tillsynsverksamhet har Justitiekanslern också till uppgift att pröva skadeståndsan­språk som riktas mot staten.

Varken riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslern kan ompröva eller ändra en myndighets eller domstols beslut.

De centrala förvaltningsmyndigheterna

Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Kriminalvården granskar att arbetet inom de områden som de har tillsyn över bedrivs i överensstämmelse med uppdra­gen från riksdagen och regeringen. De ska också granska att arbetet är effektivt och uppfyller satta krav på rättssäkerhet.
buy tramadol without prescriptionbuy tramadol online without prescriptiontramadol online without prescriptiontramadol online no prescriptionbuy tramadol onlinetramadol for salebuy tramadol online without prescriptionbuy tramadol without prescriptionbuy tramadol without prescriptionbuy tramadol online no prescription
Källa: Regeringskansliet, Justitiedepartementet www.regeringen.se/justitie

Print Friendly

 

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Trygg Juridik Certifikat

  • För att göra det lättare att välja vilken leverantör man ska samarbeta med så har Allt om Juridik instiftat certifikatet "Trygg Juridik".

    Vi är en del av Sveriges ledande organisation på juridisk information sedan 1992 och vi certifierar från och med 2016 företag som ser seriöst på den juridiska aspekten av sitt företagande. Ingen vill ha juridiska problem och genom att samarbeta med företag som är certifierade så minskar du helt enkelt risken att hamna i oönskade problem.
Läs mer »

Trygghetspaketet

  • Som trygghetskund har du tillgång till ett års juridisk support och vägledning från vår Legal Support. Du får tillgång till våra hjälpmedel och guider som ger dig verktygen att själv förstå juridiken och undvika att göra fel. Bli ett modernt, proaktivt företag – välkommen till Trygghetspaketet.
Läs mer »

Juridisk ordlista

  • Abolition Efterskänkande av eventuellt straff redan innan åtal väckts eller dom avkunnats, i motsats till nåd … Läs mer »
  • Markrofferi Avser att med juridiskt och etiskt tveksamma metoder tillskansa sig äganderätt till mark eller att u… Läs mer »
  • Benefik rättshandling är en juridisk term som innebär att någon utan krav på motprestation lovar eller fullgör något av vä… Läs mer »
Läs mer »
Om Trygghetspaketet: "Precis det svar vi behövde för att känna oss säkra på hur vi kan gå vidare."
Tibi Fastigheter AB