En domstol är en offentlig institution för rättskipning. Domstolen avgör tvister mellan två parter, beslutar om statusändringar för en eller flera personer, dömer personer för brott m.m. En domstol förutsätts normalt ha ett stort mått av självständighet i förhållande till andra offentliga organ. Domstolars självständighet kan spåras bak till Montesquieus maktdelningsprincip, som bygger på att den offentliga makten ska vara delad mellan den beslutande, dömande och verkställande makten.
Domstolarna kan delas in i nationella och internationella domstolar. De nationella domstolarna har i allmänhet rätt att döma (jurisdiktion) i en viss stat medan de internationella domstolarna har en vidare domsrätt. De internationella brottmålsdomstolarna benämns ofta som tribunaler. Exempel på internationella domstolar är Europadomstolen, Internationella brottmålsdomstolen (ICC) och Internationella domstolen i Haag (ICJ).
En domstol kan, förutom att döma i mål, även hantera ärenden där domstolen avgör genom beslut – till exempel att skuldebrev dödas eller utser boutredningsman eller god man enligt föräldrabalken.
Allmänt om den svenska domstolstolsprocessen
Rättegångar är som huvudregel offentliga. Det betyder att allmänheten och massmedia kan närvara och lyssna på huvudförhandlingen. I vissa situationer hålls dock delar av huvudförhandlingen inom stängda dörrar, detta kallas lyckta dörrar. Då har bara domstolens ledamöter och parterna närvarorätt. Detta kan exempelvis ske när sekretessbelagda uppgifter ska gås igenom, som till exempel den misstänktes personliga förhållanden. Stängda dörrar används också till exempel i brottmål när den misstänkte är under 21 år gammal, eller när det handlar om sexualbrott. Domstolen tar ofta själv upp frågan om stängda dörrar, men både den misstänkte och brottsoffret kan begära att förhandlingen ska ske inom stängda dörrar.
Det formella avgörandet som domstolen fattar efter en rättegång kallas för domslut. Domslutet ingår som del av själva domen och utgörs av de avgörande ställningstagandena i frågan som rör målet. Domslutet motiveras av domskälen. Domen i sin helhet ska givetvis vara baserad på gällande rätt.
Tvistemål
Jurister skiljer på tvistemål och brottmål. Tvistemål är när enskilda parter inte kan komma överens om något, exempelvis om en faktura är betald eller inte. Parterna kallas för kärande och svarande. Kärande är den som lämnat in stämningsansökningen som ligger till grund för målet och svaranden är den som blir stämd. Tvistemål kan även delas in i mål om fastställelse och mål om fullgörelse.
Ett mål om fastställelse kan vara positivt eller negativt. I ett mål om positiv fastställelse vill käranden ha sin rätt fastställd, exempelvis rätten till en framtida betalning. I ett mål om negativ fastställelse vill käranden ha en dom på att ett rättsförhållande inte föreligger, exempelvis att en pappa vill fastställe att han inte är far till ett barn som fötts av sin fru. I ett mål om fullgörelse vill käranden inte bara få sin rätt konstaterad, käranden vill även få vad denne anser sig ha rätt till. Käranden vill exempelvis inte bara ha motpartens betalningsskyldighet konstaterad, den vill även få betalt nu.
I tvistemål består rätten av antingen en eller tre juristdomare. Mål som rör högst ett halvt basbelopp (år 2018: 45 500 kronor) avgörs av en ensam domare. Vid huvudförhandling i mål som rör familjer sitter normalt en juristdomare och tre nämndemän i rätten.
Ett tvistemål inleds genom att en stämningsansökan lämnas in till tingsrätten. Normalt till den tingsrätt där den som kravet riktas mot har sin hemvist. I stämningsansökan görs ett yrkande och beskrivning av de bevis som åberopas. Därmed startas den juridiska processen.
Ett alternativ till ett tvistemål är summarisk process. Den summariska processen är den enklaste processformen. Förmögenhetsrättsliga tvister av enklare karaktär behöver inte gå så långt som till domstol. De kan avgöras på ett både billigare och snabbare sätt genom en ansökan om betalningsföreläggande eller handräckning hos Kronofogdemyndigheten. Kronofogdemyndigheten utfärdar en ansökan om betalning mot den som påstås vara betalningsskyldig (svaranden). Strider inte svaranden mot ansökan, utfärdas ett utslag i enlighet med den inlämnande ansökningen. Detta utslag har samma verkan som en dom utfärdad av domstol.
Skiljeförfarande
I många avtal mellan företag står det att tvister ska lösas genom skiljeförfarande. Det går alldeles utmärkt att lösa dispositiva tvister (tvister som inte måste avgöras i domstol) på detta sätt. De som ska lösa tvisten kallas skiljemän. Respektive part utser varsin skiljeman vilka i sin tur tillsammans utser en tredje. Antalet skiljemän kan vara fler än tre om parterna kommit överens om detta tidigare. En skiljedom kan inte överklagas materiellt, bara formellt. Ett skiljeförfarande är oftast en dyr process, men kan motiveras av att det går snabbare än att gå till allmän domstol samt att ett skiljeförfarande inte är offentligt. Sekretess är ofta väldigt viktigt i affärsrelationer.
Brottmål
I ett brottmål har ett brott begåtts och målet kretsar kring huruvida en viss person ska hållas ansvarig för brottet. Det är högre beviskrav i ett brottmål än i ett tvistemål, och utgångspunkten är att en person är oskyldig till dess att motsatsen bevisats (oskyldighetspresumtionen).
Det som i dagligt tal brukar kallas för rättegång heter egentligen huvudförhandling. Huvudförhandling är en del av rättegången, som innehåller moment både före och efter huvudförhandlingen. Vid en huvudförhandling i ett brottmål beslutar domstolen om den som är misstänkt och åtalad för ett brott, den tilltalade, är skyldig, samt vilket straff, påföljd, som ska dömas ut.
Domstolsprocessen i ett brottmål inleds med en förundersökning. När förundersökningen är klar beslutar åklagaren om åtal ska väckas eller inte. För att ett åtal ska kunna väckas måste bevisningen vara tillräckligt stark så att åklagaren på objektiv grund ska kunna förvänta sig en fällande dom. Om detta är uppfyllt har åklagaren inget val, åtal ska väckas. Det kan alltså hända att åtal inte väcks, trots att ett brott har begåtts, för att åklagaren bedömer att det inte finns tillräckligt med bevis för att åstadkomma en fällande dom.
Åtal innebär att åklagaren lämnar in en stämningsansökan till tingsrätten. Stämningsansökan innehåller information om vem som misstänks för brottet, vilka brott det handlar om och vilken bevisning som åklagaren har.
De flesta brott faller under allmänt åtal. Det innebär att åklagaren väcker åtal för det allmännas, det vill säga samhällets räkning. Det krävs inte att brottsoffret själv har anmält brottet. Allmänt åtal ska skiljas från enskilt åtal, vilket sker vid brott som förtal och förolämpning. Den enskilda väcker då åtal själv, inte åklagaren.
Om åtal väcks ställs den misstänkta gärningspersonen inför rätta och brottsoffret får en möjlighet att berätta om vad hon eller han har blivit utsatt för. Det finns flera olika former av stödåtgärder för att underlätta brottsoffrets medverkan i rättsprocessen.
Domarna i ett brottmål är i tingsrätten en juristdomare och tre nämndemän, om påföljden kan väntas bli allvarligare än böter. Nämndemännen anses representera folket samt förhindra att domen skrivs på ett för invecklat sätt.
Rättegången i brottmål
Brottmål handläggs i de allmänna domstolarna (tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen). En huvudförhandling styrs av tre principer: muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Det innebär att domstolen avgör målet efter att både den misstänkte och åklagaren muntligt fått presentera sina yrkanden och berätta sina respektive versioner om vad som hänt. Brottsoffret kan också vara part i målet om han eller hon biträder åtalet och har då också möjlighet att närvara i sin egenskap av målsägande. Brottsoffret får också under huvudförhandlingen berätta om vad som har hänt. Finns det vittnen hålls förhör med dem, och detsamma gäller om det finns sakkunniga som ska yttra sig över olika former av bevis, till exempel ett rättsintyg över skador.
När alla förhör är klara sammanfattar åklagare och försvarsadvokat vad som sagts under rättegången och redovisar argument för och emot den tilltalades skuld. Sedan bestämmer domstolen om den åtalade ska anses skyldig och vilken påföljd (straff) som då ska utdömas.
Många känner ett visst obehag inför att delta i en rättegång. Om brottsoffret eller ett vittne av rädsla eller av annan orsak inte vill berätta om vad som hänt när den misstänkte sitter med i rättegångssalen kan domstolen besluta om medhörning. Det betyder att den misstänkte flyttas till ett annat rum och via högtalare lyssnar på förhöret.
Den som utsatts för brott har rätt att ta med sig en stödperson till förhör och rättegång. Det kan vara en person som han eller hon har förtroende för, exempelvis en anhörig eller en person från kvinno- eller brottsofferjouren.
Den som utsatts för brott kan också ha rätt till juridiskt stöd i form av ett målsägandebiträde. Vid vissa allvarligare brott, som till exempel misshandel, sexualbrott och fridskränkning, kan tingsrätten utse ett målsägandebiträde som hjälper brottsoffret inför rättegången genom att medverka vid förhör, samt under rättegången genom att bland annat hjälpa till med yrkanden om skadestånd.
Även vittnen kan känna obehag inför att delta i en rättegång. Av just den anledningen finns vittnesstöd vid de flesta domstolar sedan några år tillbaka. Det innebär att det finns en eller flera personer som hjälper brottsoffer och vittnen tillrätta när de kommer till domstolen. De kan förklara hur en rättegång går till, men också hjälpa till med rent praktiska frågor som att visa var det finns väntrum för brottsoffer och vittnen så att de inte behöver sitta tillsammans med den misstänkte innan rättegången startar. Vittnesstöd är en ideell verksamhet och de som arbetar som vittnesstöd är ofta personer som är engagerade i den lokala brottsofferjouren eller juriststudenter.
Säkerhet för brottsoffer
Ett sätt att skydda brottsoffer är att ålägga brottslingen kontaktförbud. Den som får ett kontaktförbud får inte besöka, kontakta eller följa efter den som skyddas av förbudet. Det innebär också förbud mot e-postkontakt, telefonsamtal eller brev. Kontaktförbudet gäller överallt och är alltså inte begränsat till vissa platser. Kontaktförbudet gäller under en specificerad tid, högst ett år i taget och beslutas av åklagare. Åklagarens beslut kan överklagas till tingsrätten. Den som bryter mot kontaktförbudet kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år.
Om åtgärder som kontaktförbud inte har avsedd effekt kan ytterligare åtgärder behövas för att skydda brottsoffret. För att rätt skyddsåtgärder ska kunna vidtas behövs kunskap om eventuella hotbilder. Hot- och riskbedömningar bör genomföras i samtliga ärenden gällande brott i nära relationer. Bedömningen ligger sedan till grund för beslut om vilket slags skydd, stöd, hjälp och information brottsoffret behöver. Exempel på sådana skyddsåtgärder är sekretessmarkering, kvarskrivning, fingerade personuppgifter, trygghetspaket och skyddstelefon.
Skadestånd och brottsskadeersättning
Den som fälls till ansvar för ett brott blir också i regel skyldig att ersätta de skador som brottet orsakat. Polisen har en skyldighet att informera om möjligheten att begära skadestånd, och åklagaren har en skyldighet att hjälpa brottsoffret med skadeståndsanspråket under rättegången. Om brottsoffret får ett målsägandebiträde utsett är det oftast den personen som hjälper till att yrka på skadestånd under rättegången.
Även om domstolen dömer gärningspersonen att betala skadestånd till brottsoffret behöver det inte betyda att brottsoffret får sina pengar på en gång. Gärningspersonen kan vara ovillig att betala eller sakna tillgångar. Brottsoffret kan då få hjälp av Kronofogden att driva in skadeståndet.
Saknar gärningspersonen tillgångar kan brottsoffret i stället få ersättning från sitt försäkringsbolag. Det går också att få ersättning via försäkringsbolaget om gärningspersonen är okänd. Hemförsäkringen kan ge ersättning för skador på grund av brott, och även en olycksfallsförsäkring kan ge ersättning.
Om brottsoffret inte kan få ersättning via försäkringsbolaget kan brottsoffret vända sig till Brottsoffermyndigheten för att få ersättning i form av brottsskadeersättning. Även brottsskadeersättning kan betalas ut också om gärningspersonen är okänd och ersättningen täcker vanligtvis personskador och kränkning.
De viktigaste lagarna på området:
Brottsofferjourens Riksförbund (BOJ) >>>
(Källa: Uppsala Universitet)
